Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Väggarna viker för vargarna

/

Lucy hör ljud i väggarna. Det knakar och kryper, knackar och krafsar. Hon frågar föräldrarna men de bryr sig inte. Bara Lucy är beredd den där dagen då vargarna kommer ut ur väggarna. Det är hon som måste rädda familjens hem.

Annons

Det är berättelsen i Vargar i väggarna, efter en bok av Neil Gaiman och Dave McKean. I boken är texten otäck, men samtidigt humoristisk. Dess bilder är collage av målningar och fotografier. När Folkteatern i Gävleborg nu gör teater av berättelsen, har scenograf och kostymör Katrin Brännström uppdraget att gestalta boken visuellt, på scenen. Hon förklarar:

– För att tolka bildspråket blir rum, rörelse, ljud, ljus och skuggor lika viktiga för berättelsen som orden.

Karaktärerna rör sig ute och inne, genom väggarna och mellan dem. En utmaning var att hitta ett material som gjorde detta möjligt.

– Jag ville skapa en fantasifull och färgrik scenografi där skådespelarna får utrymme att gestalta rummet. För att göra det möjligt att röra sig genom väggarna, behövdes ett material som återgår till sin form direkt. Det måste också fungera bra på turné.

Lösningen blev resårband: En målad förlaga trycktes upp och klipptes till 1 500 band som monterades till väggar. Med ljuset från rätt håll ser väggarna kompakta ut, men när som helst kan en varg kasta sig igenom dem.

Väggarna går i grönt och stämningen är på en gång mysig och otäck. McKeans illustrationer har en helt egen stil. Han har sedan åttiotalet skapat expressiv konst med starka färger, ofta i skräckens tecken. Han har förutom böcker och konstverk gjort bland annat seriealbum och skivomslag, och inspirerat många unga konstnärer. Brännströms scenografi fångar bokens känsla, men är absolut ingen kopia.

– Jag funderade på hur bekanta åskådarna kunde tänkas vara med bilderna, om de läst boken. Eftersom den inte har översatts kunde jag tolka bilderna på mitt eget sätt och ta inspiration från flera håll.

Brännström skapar scenografin tillsammans med skådespelare och regissör.

– Ensemblen här på Folkteatern är otroligt kul att arbeta med. De är intresserade av vad scenografi, kostym och mask kan berätta och tillför ofta nya idéer och uppslag.

Föreställningen riktar sig till barn mellan sex och tio år.

– Barn kan vara den bästa publiken för en scenograf, säger Brännström, de är öppna och associerar fritt.

Berättelsen har en ton som är typisk för Neil Gaiman. Han blandar grundläggande mänskliga rädslor för ensamhet och försvinnande trygghet, med drastisk humor och modiga protagonister. I föreställningen vill man återge tonen på ett bra sätt, men syftet är inte att skrämmas.

– Vi vill använda element som kan vara läskiga, utan att skrämma slag på någon, säger Brännström. Rädsla är ju en naturlig del av livet och ett barns utveckling. Vi har spelat för provpublik och sedan pratat med dem om föreställningen. Barnen har uppskattat att det är både läskigt och roligt. Vi vill skapa identifikation.

Vargarna i berättelsen är härliga vildar som tycker om att leka. De har roliga fester där de kladdar syltmackor på golvet och dansar i trappan, men precis som människorna kan de bli rädda. Brännström har fångat detta genom att inte låta vargmaskerna täcka skådespelarnas ansikten. I stället bärs de på nacken eller hålls i handen, så att vargarna kan skrämma både sig själva och varandra.

När tidningen hälsar på har skådespelaren Björn Johansson förvandlats till en busig varg. Han hoppar ut genom väggen, precis som Brännström kastar berättelsen ur boken och in på scenen.

Ebba Pettersson

Mer läsning

Annons