Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Teknik inte lösning på allt för döva

Ingela Holmström blev döv efter en allvarlig sjukdom när hon bara var sex år. I dag forskar hon själv kring hur vardagen ser ut för barn med nedsatt hörsel.

Annons

Gävlebördiga Ingela Holmström, uppvuxen i Bomhus, bor i dag i Örebro.

Hon är chef för Teckenbro, ett företag som specialiserat sig på teckenspråk, och hon bedriver forskning vid Örebro universitet kring barn med hörselnedsättning.

Nyligen lade hon fram en avhandling där hon studerat hur barn med cochleaimplantat klarar sig när de går i skolklasser med hörande barn.

– Teknologin är bra men jag tycker att den tillåts dominera för mycket. Den kan bli ett hinder i stället för en hjälp i kommunikationen, säger Ingela Holmström.

De allra flesta barn som föds döva i dag får ett cochleaimplantat inopererat. Det gör att de kan uppfatta ljud och ger dem möjlighet att gå i skolklasser med hörande barn.

Ingela Holmströms forskning visar att barnen, trots de tekniska lösningar som kan erbjudas i klassrummet, ändå kan ha svårt att hänga med. De missar till exempel småprat och diskussioner mellan andra elever och riskerar att hamna utanför.

Ingela vet vad hon talar om. Hon är själv döv sedan sexårsåldern och har fått växa upp, utbilda sig och göra akademisk karriär utan att kunna prata med andra på "vanligt" sätt.

Till skillnad från dagens barn har Ingela inte haft den hjälp som ett cochleaimplantat ger. Den tekniken fanns inte utvecklad när hon blev döv. Hon kommunicerar i stället i huvudsak med teckenspråk.

Att operera sig nu som vuxen är inte aktuellt.

– Nej, jag har varit döv i 40 år och skulle bli galen av att få in alla ljud, säger hon.

Omständigheterna kring Ingelas hörselskada var dramatiska.

– Jag fick hjärnhinneinflammation, en ganska vanlig sjukdom under 1970-talet som ofta medförde hörselskador eller dövhet hos dem som drabbades. Jag blev rejält sjuk och låg medvetslös i fem dygn, då jag svävade mellan liv och död. Efter några kritiska dygn återhämtade jag mig sakta, men vaknade som helt döv på båda öronen, berättar hon.

Ingela var först ganska omedveten om vad som hade hänt.

– Jag kände ju att det var något som saknades, att det var något som var annorlunda med mig, men jag kunde inte riktigt smälta och förstå vad det egentligen var.

Hennes kompisar tog det hela ganska bra, men många gånger blev de irriterade och arga och sa att hon lurades, att hon visst kunde höra.

– Det var självklart svårt för dem, precis som det var för alla andra i min omgivning.

Ingela gick de första sex skolåren i vanlig skolklass i Bomhus i Gävle.

– Jag läste mycket och pluggade mycket hemma under skolåren Jag ville alltid bevisa att jag var minst lika bra som alla andra, säger hon.

I längden blev det för tufft och inför högstadiet bytte hon till en specialklass för hörselskadade i Falun. Sedan flyttade hon till Örebro där hon gick på gymnasiet för döva och hörselskadade. Det var som att komma hem, tyckte hon.

– Nu kunde jag äntligen hitta min egen plats, utvecklas som mig själv tillsammans med så många andra som var lika som jag.

Ingela utbildade sig senare till gymnasielärare och arbetade som det i 15 år innan hon växlade om och startade företaget Teckenbro och började forska.

Det har varit en tuff resa som Ingela är ganska ensam om.

– Det är väldigt få döva med doktorsexamen eller som går forskarutbildning i Sverige, säger hon.

Hon hoppas att hennes forskning ska öka medvetenheten kring teknologins begränsningar när det gäller barn med hörselnedsättningar.

– Man får inte glömma att se människan bakom tekniken. Du blir inte hörande med en hörapparat eller ett cochleaimplantat.