Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Terroristerna hatar våra mötesplatser

KRÖNIKA: Kristian Ekenberg om hur kulturen är ett rött skynke för IS terrorister.

Annons

När Gävle Symfoniorkester spelade förra veckan fick de göra det med polisskydd. GD Kulturs musikkritiker Camilla Dal skrev i sin recension om hur polisens närvaro i foajén var en påminnelse om världsläget och det grymma våldet. ”Men detta förstärkte också gemenskapen och upplevelsen av musiken som livsnödvändig kraftkälla”, konstaterade hon.

Att det är förenat med livsfara att samlas i grupp för att lyssna till musik eller se på teater behöver vi inte någon påminnelse om efter terrordådet i konserthuset Bataclan i Paris.

Ett konserthus, en teater eller en biograf är inte enbart ett mål för att det är en plats där många samlas, vilket betyder att terroristerna kan åsamka största möjliga skada. En plats där vi tar del av kultur är framför allt ett rött skynke för de krafter som hatar det civiliserade livet.

LÄS MER: Läs Nobelpristagaren tillsammans med oss i Mittmedias bokcirkel

Terrordåden mot Bataclan och andra platser i Paris som står för personlig frihet och en mångkulturell livsstil får ett eko i dramatikerns Mattias Anderssons nyutkomna ”United states of Sweden”, en bok med Anderssons två pjäser där han via djupintervjuer samlat in röster från Sverige för att med dessa berättelser bygga en text som blixtbelyser vårt land i dag.

En av dem, kemiläraren Safi från Afghanistan, får svara på en fråga om teater och en given association är rädsla för våld. Han berättar om en vän till brodern som sprängdes till döds inne på en teater. ”När många människor samlas, kanske exploderar någonting så. Man kan inte gå på bio teater så mycket. Man är rädd. Du vet många människor i samma lokal, lyssna till samma röst tillsammans, mycket mycket farligt, vad som helst kan hända …”

Den verkligheten har nu nått Europa.

Konsertlokalen blir ett mål för att den representerar en plats för möten som islamisterna inte vill ska äga rum. De vill skilja människor åt, inte låta dem förenas över kulturella och sociala gränser. En plats av glädje och liv som avskys av dem som dyrkar döden.

Även kulturarvet sprängs sönder. I Gävle visades tidigare i höstas en utställning med den syriska konstnären Ahmad Madouns verk som räddats från att förstöras av IS.

Mönstren går igen genom historien, från fascism till islamism – hatet mot en kultur som får symbolisera vad som uppfattas som ett dekadent västerland.

Om terroristerna hade läst de två pjäserna i ”United states of Sweden” hade de hatat dem. Pjäserna ger en komplex bild ett mångkulturellt samhälle med flera kulturer och religioner som integreras med varandra.

Många har vittnat de senaste veckorna om olustkänslan av att besöka dessa platser där vi är tillsammans. En skugga har fallit över konserthus, fotbollsarenor, teatrar och restauranger. Samtidigt har många också vittnat om vikten av att fortsätta uppsöka dessa hatade mötesplatser och, som Camilla Dal skriver, att gemenskapen förstärks av det yttre hotet. Vi blir påminda om vad kulturens mötesplatser betyder för oss.

*

LÄS MER: Mittmedias kulturchef Gunilla Kindstrand om att prata dialekt

LÄS MER: GD Kulturs språkkrönikör Hanna Lundquist om att prata dialekt

ENKÄT: Hur ofta pratar du Gävlemål?

LÄS MER: Kristian Ekenberg om frågan han allra helst vill höra på brett Gävlemål

LÄS MER: "Solsidan" belönar mål i mun

TV: Här berättar Gävlekändisarna om sina favorituttryck på Gävlemål

TV: Titti Schultz känner sig som en vettigare människa när hon pratar Gävlemål

Annons