Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tidsenligt

Annons

Det är dagen efter Bröllopet när jag sitter och skriver detta. Så här dags har säkert rapporteringen från journalister, bloggare och alla andra tyckare gjort att du kanske inte orkar läsa vad jag tycker. Men jag kan faktiskt inte låta bli att säga mitt hjärtas mening.

Rojalist har jag aldrig varit. Jag tycker inte att man ska ärva ämbeten. Och jag tycker det är genant att krusa och skrapa med foten inför kungligheter, även om de inte har den politiska makten. Att tvingas säga ers kungliga höghet i tilltal istället för du och kanske till och med niga är för mig motbjudande. Men de här senaste dagarna har jag också fått helt andra tankar.

Att ärva är inget ovanligt i vårt samhälle. Familjen Wallenbergs makt och pengar går i arv, från far och söner, och vi som medborgare har inget att säga till om det. Vi kan inte påverka det, lika litet som vi kan säga att Hennes & Mauritz företaget inte borde gå i arv från far till son, trots att det påverkar vårt lands ekonomi och sysselsättning.

I fallet Bernadotte går arvet från far till dotter. Härlig framgång! Inte minst sedan Victoria visat sig vara en person med stort hjärta, duglig och klok. Och med tillräckligt stort mod för att kämpa för sitt hjärtas val, en helt vanlig grabb från Ockelbo, utan titlar och utan uppväxt i priviligierade klasser.

Så sitter jag och tittar på ett evenemang som är traditionellt. Men ändå inte.

Soldater, högvakt, ryttare, militärmusiker, drabanter, roddare – alla i sina uniformer. Men många är faktiskt kvinnor, både till häst och till rors. Och även kvinnliga stampande drabanter. Otänkbart för inte så länge sedan.

Ärkebiskopen talar om äktenskapet, instiftat av Gud för att förena man och kvinna. Han citerar, som sig bör, Bibeln. Och pappa kungen för in sin dotter, som i den anglosaxiska traditionen. Visst kan man ha åsikter om det.

Men vid altaret står en stark kvinna som med uppmuntrande blickar och ömma handtryckningar stöttar sin nervöse blivande make och prins. Och sedan tackar hon i sitt tal på Logårdstrappan svenska folket får att hon fått sin prins.

Så strömmar gästerna in till bröllopsfesten. Kungligheter, politiker, makthavare, viktiga personer, par om par. Men se, där kommer en minister, Andreas Carlgren, med sin man, ett gaypar. Och en Peter Jöback med sin Oskar.

Otänkbart, även det, för inte så länge sedan.

Sedan följer talen. Kungen först, välkomnande, ovanligt varmt och personligt för att komma från honom.

Sen följer två tal som sopar mattan. Pappa Olle Westling talar fritt ur hjärtat, välformulerat och äkta. Och så det som säkert fick de flesta av oss att fälla tårar, Daniels tal till sin hustru, på svenska och en engelska som vida överträffade kungens.

Tänk, det skrevs i tidningarna att Daniel var så hopplös på engelska och så obildad och han tvingades till specialstudier. Det tror jag inte ett ögonblick på.

Om något visade årets bröllop att en an är så god som en an. Inte är man bättre för att man har kungligt blod och fått en priviligierad uppväxt.

Sen kan man tycka vad man vill om hur eftertraktansvärt det är att bli prins. Men vad gör man inte för kärleken. Den är ju störst av allt.

Men tänk om talen hade hållits av Silvia och Eva. Det hade hedrat ett kungadöme i tiden.

KERSTIN MONK