Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till långsamhetens lov

Annons

– Jag är så långsam, förstår du...

Behaglig skulle jag beskriva honom vid ett första möte, absolut inte sävlig i alla fall.

Men halvvägs in i hängningen slutar Ulf Gripenholm slå efter mygg och ställer sig tankfull, tveksam, måttar väggen och stryker handen längs hakan:

– Näe, jag skulle vilja ha något mindre där, säger han och nickar mot platsen bredvid stalldörren.

– En miniatyr, men det har jag ju ingen här...

Han säger att han fått jämka rätt hårt med Jordi (Bota, utställningsansvarig på Wärdshusstallet) när det gällde urval, han saknar en del litografier och flera av de serigrafier han ville ha med blev också hemma därför att han sålt slut på upplagan.

Det måste väl ändå vara en ganska skön känsla?

– Nja, man vill ju både äta kakan och ha den kvar, minst ett utställningsexemplar i alla fall, säger han och berättar att han ibland ringt upp köpare och bett att få köpa tillbaka blad.

Hur viktig är hängningen?

– Otroligt viktig. Först befinner jag mig i ett chocktillstånd, vill bara åka hem. Det händer varje gång. Det verkar helt hopplöst, tavlorna står efter väggarna och det ser, ja för jävligt ut!

– Ibland kan man ha gjort halva men får tänka om. Sen hittar man navet, här den bilden där borta, och då fick den bestämma resten!

Det handlar om att prova och ompröva – och prova igen. Faran är att hänga för mycket.

– Jag visste inte hur det såg ut här, bara den exakta takhöjden, men det är svårhängt, stenväggar, konstaterar han och pillar i ett hål i stallhusväggen.

Ulf Gripenholm började i teckningen och måleriet, gick konstfack och konsthögskolan, stannade som professor och lärare i teckning vid den sistnämnda under de revolutionära åren i slutet på 60-talet.

– Det var en kamp, ler han. Men det finns inget som jag lärde mig så mycket av som att vara lärare. Samtidigt är det farligt när det blir rutin, man måste vara igång själv annars blir man ingen bra lärare heller.

Han byter två serigrafier på väggen mittemot oss. Det är där han landat nu, i grafiken och screentrycket därför att det bara är att trycka, han slipper tänka spegelvänt, säger han. Han arbetar med litografier också, berättar att en av hans konstnärsvänner beskriver serigrafin som vedhuggning, litografin som finsnickeri.

Det unika i bilden, försvinner inte det i grafikens traditionella mångtryck?

– Nej, jag skriver ju mitt namn på varje blad. Sen blir inte serigrafierna alldeles lika, det skiljer mellan upplagor. Det händer saker under resans gång, man vill dra ifrån eller lägga till, dämpa eller dra upp, färg som mörknar eller ljusnar...

En färg tar en dag att trycka, berättar han, dessutom att han åker fyra mil, en väg, till verkstaden där ha trycker.

Är inte det frustrerande att man aldrig riktigt kan bestämma hur slutresultatet blir?

– Man får känna sig fram, ta en färg i taget. Men nej, det blir aldrig som man tänkt sig, men det är spännande också.

När vet man när man ska avsluta ett tryck?

– Det är en känsla, när det känns tillgjort att lägga till något mer, man står morgon till kväll och stirrar på samma bild, får ångest för att det är för svag eller inte rätt färg, ibland blir ett provtryck det bästa, men då är det ju kört...

Men i serigrafin kan man trycka över en färg helt och hållet, berättar han. Liksom i måleriet kan han också välja det stora formatet

– Ja, jag kan förbanna mig själv men jag tänker ju aldrig efter före...

Han har alltid tecknat mycket modell, det märks i motivvärlden kring oss, de loja, stolta figurerna, formerna, företeelserna, som sprungna ur modellstudier, de är desamma när han målar, likaså färgerna:

– Samma som när jag målar med tempera, samma färgstoff med ett bindemedel. Ja, ibland finns det en förlaga i teckningen, oftast inte. Ofta är en målning ett slags förlaga, eller en dålig diabild av en målning, det kan bli en skeletteckning men sen blir det helt annorlunda i serigrafin.

– Ibland kan serigrafierna bli förlaga till en målning.

Nu håller han på med en stor målning två gånger tre meter, den började med en liten telefonteckning. Han har hållit på med den i tio år, säger han och visar en bild ur boken om konstnärskapet, med text av Ulf Linde.

Blir det någonsin klar?

– Nej, det undrar jag...

Han skrattar och skyller åter på saktmodet. Bakom honom hänger ”Trappa”, en nästan förslagen gul, förlagan finns i en målning, ett offentligt uppdrag han gjorde till Vallentuna gymnasium, en sex meter hög målning med två mindre intill. Gult verkar vara en farlig färg, säger jag, och Ulf Gripenholm nickar :

– Jo, det är svårt att få någon riktig klang i gult, man måste smutsa ner den lite. Annars får den ingen kropp.

Hängningen är snart klar, men Ulf Gripenholm bävar att hans långsamhet gör att han får vara kvar till långt inpå kvällen.

Och ibland, säger han, är inte konstnären den bästa hängaren. Ibland löser en intendent allt.

Men varför kan du inte låta bli då?

– Därför att de är mina barn, därför att jag vill att de ska hamna bra!

Fotnot: Ulf Gripenholm ställer ut sina serigrafier i Wärdshusstallet i Gysinge med vernissage på lördag: En recension kommer på den här sidan samma dag.

”Först befinner jag mig i ett chocktillstånd, vill bara åka hem. Det händer varje gång. Det verkar helt hopplöst, tavlorna står efter väggarna och det ser, ja för jävligt ut! ”

Ulf Gripenholm,

om hängnigens

vedermödor