Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till middagen skulle Hedvig alltid ha sin snaps

/

Hedvig Ulfsparre skapade Sveriges största samling av textilier som hon skänkte till Nordiska museet. Nu är det Länsmuseet i Gävle som äger de värdefulla föremålen. I en permanent utställning, "Smaken och kapitalet" visas en del av textilierna.

Annons

Ett vackert, rutigt sidentyg plockar Ingegerd Lindström fram sedan vi suttit och pratat en stund. Tyget fick Ingegerd när hon skulle gifta sig med sin Anders och det ligger lika orört i en plastpåse som den gången hon fick det som gåva. Då hade hon redan hunnit sluta sin anställning som husa vid Kungsgårdens herrgård där Hedvig Ulfsparre var husfru.
När hon slutade i januari 1959 fick hon ett brunt tyg som en sömmerska i Kungsgården sydde upp till en klänning på fröken Ulfsparres beställning.
Nu sitter Ingegerd i sin lägenhet i Sandviken och berättar livfullt om tiden när hon var husa i herrgården.

Bonddottern från Torsåker ville egentligen bli sjuksköterska, men hon hade dålig rygg och det ansågs att hon nog inte skulle klara av att bli sjuksköterska.
Tandsköterska blev då ett alternativ. Ingegerd hade tagit realen och gått husmodersskola. Hon hade dessutom tagit körkort och i väntan på att få börja sin utbildning på Folktandvården i Hofors tog hon jobbet som husa julen 1957.
Redan från första början kom hon väl överens med sin arbetsgivare. Ingegerd var en ordentlig flicka och dessutom med en bakgrund som bonddotter vilket Hedvig respekterade.

Hedvig Ulfsparre var en respektingivande gammal dam, alltid klädd i långa klänningar, minns Ingegerd. Hon var en dam med bestämda vanor.
Herrgården i Kungsgården hade två flyglar. Den ena var avsedd för gäster. I den andra bodde Ingegerd och de övriga anställda, vaktmästaren med sin familj i undervåningen, Ingegerd, kokerskan och kokerskebiträdet i den andra. Dessutom ingick både trädgårdsmästare och trädgårdsbiträde i personalen.

Ingegerds uppgift var att passa på husfrun.
Varje morgon klockan åtta gick hon upp med frukostbrickan till fröken Ulfsparrens sovrum. Kaffe och smörgås var uppdukat och i sällskap hade hon husets hund, en stor svart hund som hette Hector och som tillbringade den mesta tiden i husets kök eller på promenader med vaktmästaren.

Hela förmiddagen tillbringade Hedvig Ulfsparre i sin säng. Där fanns inte mindre än sju kuddar som skulle ordnas på ett speciellt sätt när sängen hade bäddats.
I sängen satt så Hedvig och antingen sydde eller läste.
Klockan tolv serverades lunch i matsalen. På eftermiddagen, halv fyra, serverades eftermiddagskaffe.
Sen följde middagen och till den skulle Hedvig alltid ha sin snaps. Till middagen måste Ingegerd alltid byta om, även om det inte var några gäster. Då skulle hon ha svart kjol, vit blus och ett litet vitt förkläde.

Ingegerd passade upp på sin husfru och dessemellan skulle hon damma och dammsuga. Den tidens dammsugare var inte speciellt effektiva.
- Så det var nog rejält dammigt, berättar Ingegerd, som fick nog av att damma under sin tid som husa.
Två gånger om år städades hela huset ordentligt, en riktig vår- och höststädning med speciell personal och ett par gånger om året var det också stortvätt.

Ingegerd var bara ledig varannan söndag. Den söndag hon jobbade fick hon följa med fröken Ulfsparre i kyrkan och efteråt följde prästen med hem till herrgården på lunch. Bara prästen, trots att han hade både fru och barn.

Andra återkommande gäster var landshövdingeparet Karin och John Lingman liksom Hedvigs bror, som var ingenjör i Söderhamn. Hon firade förresten sin 80-årsdag den 10 april 1958 hos landshövdingeparet på Slottet i Gävle och Ingegerd uppvaktade henne, kanske med blommor, hon minns inte längre. Men ett handskrivet tackkort har hon från Hedvig Ulfsparre som tackar för storartad vänlighet.
Ibland kom fröken Johansson från Gävle och stannade flera nätter. Hon var fröken Ulfsparres revisor men också Hedvigs närmaste väninna.

När det var gäster serverades vin och andra drycker. I vinkällaren fanns fina årgångsviner och de hade fröken Ulfsparre koll på.
Det hjälpte dock inte när det visade sig att kokerskan hade smak för starka drycker. Vid ett tillfälle, när paret Lingman var på besök, fick Ingegerd och kokerskebiträdet ta över matlagningen eftersom kokerskan hade tittat för djupt i flaskan.
- Vi lagade pytt-i-panna och när vi hade serverat maten fick vi tio kronor var av Karin Lingman och beröm för att vi hade klarat av det hela. Tio kronor var mycket pengar på den tiden. Min månadslön var bara 100 kronor, berättar Ingegerd.

Vid ett tillfälle skulle Hedvig Ulfsparre åka till Nordiska museet i Stockholm på möte.
Då tog hon med sig Ingegerd och tillsammans åkte de taxi till Stockholm, fram och tillbaka. Lunch intog de på Djurgårdsbrunns värdshus. De åt tillsammans, både taxichauffören, Ingegerd och fröken Ulfsparre och Ingegerd minns att det fjäskades för den fina damen.

Till jul 1958 begärde Ingegerd att få sluta. Hennes fästman Anders, som tagit värvning vid flottan i Karlskrona, skulle komma hem och hon ville få tid tillsammans med honom.
På juldagen ringde fröken Ulfsparre. Det var panik och kaos. Den nya husan klarade inte av sysslorna och gästerna var många. Kunde Ingegerd tänka sig att komma tillbaka och hjälpa till?
Det gjorde Ingegerd och blev så kvar januari månad ut. När hon slutade beklagade sig fröken Ulfsparren. Det fanns inte längre ordentliga flickor att tillgå. Det var nog inte så konstigt, försökte Ingegerd förklara. Unga flickor ville ha utbildning och egna yrken.
När Ingegerd lämnade var fröken Ulfsparre redan en gammal dam. Hon levde till 1963 och då gick en epok i graven.
Ingegerd fortsatte med sitt liv. Hon utbildade sig till tandsköterska och arbetade i alla år vid Folktandvården, först i Hofors, sen i Kungsgården och därefter i Sandviken. De sista åren skötte hon administrationen. Hon gifte sig med sin Anders och fick tre söner. När den yngsta var bara åtta månader gammal lämnade Anders sin familj. Han hade träffat en annan och Ingegerd fick ensam ta hand om sina söner.
- Det gick det också, men jag gick ner 14 kilo när han lämnade mig. Då var jag olycklig men för pojkarnas skull måste jag fortsätta livet.

Nu har hon varit pensionär i fem år. De senaste 26 åren har hon varit särbo med sin Göran. Han är änkeman och har liksom Ingegerd tre barn. Tillsammans har de 17 barnbarn.

Vad är meningen med livet?
- Att hitta och ta tillvara livets ljuspunkter. En solig morgon i min lilla stuga. Sen är livet för mig de släktträffar vi har med alla barn och barnbarn. Då kommer alla och träffas hos min son Mikael. Vi har så roligt, både dag och natt. Eller ett förtroligt samtal med något av barnbarnen. Nu har jag ju gott om tid, vilket föräldrarna kanske inte har. Det är roligt att barnbarnen har förtroende för mig och jag känner att de tycker om mig. Vi kan prata om allt, om tjejer och öl med pojkarna till exempel.

Hur vill du att ditt liv ser ut om tio år?
- Då kanske jag har barnbarnsbarn. Det viktigaste är att man får vara frisk och kan klara sig själv. Jag tror det blir svårt om man inte kan klara sig själv. Det verkar som om det bara blir sämre med åldringsvården. Vi blir ju så många så man kan nog vara litet ängslig.

Mer läsning

Annons