Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till slut står vi alla där och klappar

/
  • Salem al Fakir vid flygeln och Gävle symfoniorkestern  under ledning av Hans Ek bjöd på en lustfull konsert  i Dalhalla.
  • Publiken var med på noterna, klappade och sjöng med.
  • Drygt tusen personer kom till konserten i Dalhalla, en mäktig arena – nu med både tak och regnridå. Foto: Oliver Monk

Annons

Och så, de mäktiga fanfartonerna, temat ur filmen ”2001: A Space Odyssey”. Jo, det var en perfekt öppning för en konsert i det mäktiga kalkbrottet Dalhalla, spelat av en symfoniorketer och med en artist som nyligen släppt ett album med titeln ”Astronaut”.

Fast egentligen var det Richard Strauss som skrev verket ”Also sprach Zarathustra” redan 1896, självklart utan tanke på film.

Men filmmusik är något som ofta kommer för mig när jag lyssnar på den oerhört mångsidige artisten Salem al Fakir.

Han intar scenen, iförd kostym och slips, med glasögon på näsan. Med sin avslappnade charm får han direktkontakt med publiken som är med på noterna från allra första början. Fansen finns där längst fram, de som ställer sig upp, klappar, sjunger med och skapar en livsbejakande stämning från första början. Till slut står vi där, alla i publiken, och klappar på precis rätt ställen.

Platsen är alltså den stora arenan utanför Rättvik. Det är en varm, helt perfekt kväll och när mörkret faller visar sig stjärnorna. På scenen, symfoniorkestern från Gävle, på dirigentpulten Hans Ek, som tidigare i år ledde Göteborgs symfoniorkester med Salem. Då undrade en kritiker varför Salem inte alltid har en symfoniorkester i ryggen.

Och visst blir det extra häftigt när stråkarna lägger en mjuk matta av klanger och blåset förstärker så att det blir ett rejält tryck till kompbandets trummor och elförstärkta musik.

Kompbandet förresten är litet av en familjeaffär, för där finns Sami som sjunger stämsång med sin bror och som överraskar med att virtuost spela tuba. Sällan har jag hört en vals under vad som måste betraktas som en popkonsert. Men till sin bror har Salem skrivit ”Manfreds dans” och själv spelar han med på fiol.

Salem och förresten alla hans fyra syskon är oerhört begåvade musikaliskt. Förutom Salem och Sami finns där även Ayman, som är hornist, Nassim, som är programledare och systern Aminah som ingick i gruppen Al Fakir från 1993.

Salem sjunger som en gud med sin ljusa röst, spelar jazzigt på flygel, är klassiskt skolad violinist, kan spela snart sagt vilket instrument som helst.

Dessutom komponerar han. Och som sagt, ofta kommer det för mig att det är just filmmusik han skriver. Där finns låtar som låter som om de kommer från en romantisk 30-talsfilm, innan stämningen bryts och det svänger loss. Vid andra tillfällen kommer jag att tänka på svart-vita italienska filmer. En instrumental låt, ”Cowboys and Dinosaurs”, låter också som filmmusik.

Däremellan kommer sköna ballader och riktigt trallvänliga låtar, som ”Good Song”, ”I’m So Happy”och ”Dreamgirl”. Den skulle kunna bli en riktig evergreen, en klassisk världshit.

Att sätta etikett på Salem al Fakir är snart sagt omöjligt. Han är verkligen en riktig stilblandare. Dessutom en riktig feel-good artist, lekfull, energisk, ödmjuk. En artist som inspirerar både publik och medmusikanter och som når en bred publik. De fanns där i publiken, allt från barn till grånade pensionärer.

Annons