Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tillbaka till rötterna

Annons
Trädgårdsmästaren lämnarbruset i Stockholm för Ockelbos öppna landskap - ochdrömmer om boken med Isabella Rossellini.

Jag kan det här nu. Det är dags för nästasteg. Om det kommer att fungera vet jag inte. Men det göringet.

Lasse Krantz sitter på en pinnstol i det nymåladeköket i huset i Vallsbo, ungefär en mil från Ockelbolängs vägen mot Åmot, med utsikt mot betande kossor,en fri utsikt mot sjö och skog. Där kommer han att fortsättasitt liv, långt från Djurgården och Rosendalsträdgårdar, med sitt intensiva brus, med ljud påkvällarna från konserter på Skansen eller andraställen, med fyrverkerier mest varje kväll som skrämmerfamiljens hund likt åskväder.

Lasse Krantz är mannen som skapade Rosendals trädgårdar,som blivit ett lika hett utflyktsmål på dagarna somCafé Opera på kvällarna. Hit kommer folk föratt mötas, men också för att ses. Det ären oas i Stockholm där Lasse för 20 år sedan börjadeförverkliga sina visioner och idéer.

I dag är det dags för andra att ta över, anserLasse.

Utvecklingen har gått dithän att han inte längresjälv sätter spaden i jorden. Istället gårhan runt och pratar med folk.

- Och egentligen känner jag ingen.

Många tror att Lasse kanske tänker ta det lugntnär han nu bosätter sig på landet.

Så är det inte.

En ny fas, ett nytt steg i livet, självklart. Och inteminst, möten med människor som inte är såförutsägbara som de han träffar i Stockholm.

Lasse berättar om när han hörde Joachim Berner,chefredaktör för Expressen, berätta om sina tankaroch visioner. Mycket bra och tänkvärt.

- Men efteråt tänkte jag att jag visste precisvad han skulle säga. Allt låg i tiden och inget överraskade.När jag träffar människor här däremotvet jag inte vad de kommer att säga och det är oerhörtspännande.

Beslutet av bryta upp och flytta fattade Lasse och hans hustruBarbro en kulen dag i vintras. Tanken att bosätta sig permanenti huset som de tänkt ha som sommarställe och en platsatt åka till på helger.

Redan då var projektet Wij trädgårdar pågång. Där kommer Lasse att kunna komma med nya visioneroch tankar. Där vill han skapa en unik trädgård.

Lasse har en nära relation till Vallsbo.

Härifrån kom hans pappa, som dock flyttade tillStockholm när han var 16 år gammal, för att fåjobb.

Men på somrarna återvände familjen till släktgården.Där träffades farbröder, fastrar och kusiner. Detvar en tummelplats, som ett zigenarläger.

I många år betydde rötterna inte mycket förLasse. Det var inget han tänkte på. Han är uppvuxeni Hässelby men har bara återvänt dit en enda gångsedan han flyttade därifrån som 10-11-åring.

Nu däremot har livet kommit i ett nytt skede och nu betyderrötterna mycket.

Lasse har köpt pappans grannkåk, där ungkarlenTure bodde, en bonde som lät barnen åka på sitthölass. Det är många minnen som väcks. Detvar det huset som gjorde att Lasse och Barbro på allvarbörjade funderade på att bryta upp från Stockholmsför att bosätta sig på landet. Därifrånhar de nämligen den fria utsikten och därifrånkan de njuta av stjärnhimmeln.

Barbro är förskollärare i Waldorfpedagogik,mycket duktig och ambitiös, enligt Lasse.

Själv är han utbildad av antroposoferna i Järna.

Egentligen visste han inte vad han ville göra närhan slutade gymnasiet. Det hade inte gått så bra iskolan. Han kunde städa, det hade han provat på undersommarloven och han sökte jobb just som städare påÅrstahemmet, där utvecklingsstörda ungdomar fickvård i antroposofisk anda. Det tog inte lång tid innanhan fått andra uppgifter. Snart blev han pappa förfem utvecklingsstörda barn. Det var för tidigt, sägerhan i dag.

De tre åren Lasse jobbade där blev betydelsefullapå många sätt. Han träffade Barbro däroch tack vare den pedagogiska trädgården för barnenkom han i kontakt med trädgårdsskötsel, som trotssomrarna i Ockelbo var något helt nytt för Lasse.

Det blev en passion. Han förälskade sig våldsamti kompost, i brännässlevatten, i själva jordenoch den passionen ledde till utbildning till trädgårdsmästarei Järna. Där fick passionen fortsatt näring. Hanville rädda jordens svält med hjälp av biodynamiskamorötter åt folket.

Det engagemanget har nog smittat av sig på dottern,Mikaela, som studerar på jordbruksuniversitet Ulltuna medambitionen att arbeta med projekt i tredje världen.

Lust, att känna lust, det är en ledstjärnaför Lasse.

Och huset i Vallsbo väckte lusten. Här finns jordkällarensom man kan fylla med grönsaker inför vintern. Härfinns ett enkelt, jordnära liv. Livsvärden. Bara attbehöva hugga ved...

Här kan de leva billigt, nu när Lasse släpperengagemanget i Rosendal och bara stannar kvar i styrelsen.

Som skapare av Rosendals trädgårdar är LasseKrantz ett hett och eftertraktat namn.

Men hur blir det nu?

Han är inte säker.

Jag tror dock inte att han behöver oroa sig. Just dendagen vi träffas inledde han en seminarieserie i Ockelbo,för att samla kunskap, inspiration och vidga vyerna. Hanfyllde ortens största lokal, Missionskyrkan, till sista platsoch mer därtill.

För Lasse är odling allomfattande.

Det handlar inte om att sätta frön i jorden utanom att ta med hela rymden. Det är det som är biodynamiskodling, att man tar till vara alla de krafter som finns, intebara jord, näring och vatten utan även sol och måneoch planeternas rörelser.

Har det betydelse när man planterar och när manskördar?

- Kanske, säger Lasse. För honom innebär deantroposofiska tankarna att man blir mer medveten om de olikafaserna, till exempel när månen står i ett vattentecken.Då kan det vara bra att sätta kål, som inte ärså beroende av ljus och värme men som däremotgillar vatten.

Det är som att spela på ett instrument, sägerhan. Först måste man stämma instrumentet föratt det ska låta bra. På samma sätt måsteman stämma jordorganismerna, säger Lasse.

Det var de här tankarna som en gång i tiden förfördeLasse och det var det här han fick möjlighet att förverkligapå Rosendal.

Jag undrar om han tror på väsen också?

- Jag vet inte men det känns som om något finns,och starkare här än på Kungliga Djurgården,säger han. Han hör inte till dem som själv kanse väsen men han har vänner som kan.

Som grabb spelade Lasse tennis på Wij, herrgårdeni Ockelbo, som numera ägs av kommunen.

Att dra igång ett projekt där kan tyckas vågat.

Lasse får själv frågande kommentarer närhan berättar för kolleger.

Det var referensgruppen för Wij som kontaktade Lasse,eftersom de visste att han hade sommarställe i Ockelbo ochfrågade om han ville komma med någon idé. Detvar för två år sedan och visst var han intresserad.

Han ser trädgården som en mötesplats, en ramför aktiviteter. Tillsammans med trädgårdsdesignernSimon Irvine, känd främst för trädgårdenpå Läckö slott vid Vänern, kommer han underden närmaste tiden att arbeta fram ett förslag som kanpresenteras till sommaren.

Simon Irvine är engelsman och utbildad i den traditionen.En oerhört skicklig hantverkare men också en mycketkänslig människa som ofta söker i litteraturenoch konsten när han skapar sina trädgårdar.

Simon och Lasse har känt varann länge och trivstillsammans.

Lasse är noga med att påpeka att Wij trädgårdarinte är hans projekt. Det är referensgruppen i Ockelbosom är kärnan i det hela och som fattar besluten.

Han säger också att det är på jordmånenman måste lägga ner krutet. För att kunna förverkligaen vision krävs den rätta jordmånen. Och man fårinte ha bråttom.

För närvarande finansieras projektet med hjälpav pengar från länsstyrelsen och en liten del frånkommunen. Nu hoppas man också på pengar frånEU.

- Då får man nån nytta av EU, sägerLasse.

Att Wij och Ockelbo ligger avsides ser Lasse som en styrka.Det gör det mer spännande och väcker förväntningar.

Det är litet som Tove Jansson sa att det är alldelesför enkelt att älska våren och därförhar hon med tiden börjat älska hösten mer.

Lasse beskriver sig själv som en man som aldrig ärnöjd. Som inte strävar efter att slå sig tillro, att vara trygg och lycklig. Han känner ständigtångesten krypa längs ryggen.

- Jag säger till mig själv, du kan något mer.Pröva! Jag vill förverkliga och skapa.

Och nu är det i Vallsbo och Ockelbo han vill prova omdet går.

- Ärligt talat vet jag inte det. Men det gör inget,säger han.

När han flyttade till Djurgården för 20 årsedan tyckte han att det var jättefantastiskt, en plats somvibrerade av liv.

Nu lider han bara av allt väsen.

Stockholm är en fantastisk plats för ungdomen. Mendet är också ett ställe där alla måstevara unga.

Nu vill han istället njuta av att se ut över sjönoch skogen i Ockelbo och vara närvarande i möten medmänniskorna i Ockelbo. De som inte är så förutsägbara.

Lasse har skrivit böcker, bland annat om Rosendal. Justnu har han bara tankar om en kommande bok, med Isabella Rossellini.De träffades när Isabella skulle lansera en ny parfymoch gjorde det bland annat på Rosendal. De fann varann ochLasse har besökt Isabella i New York där hon har sinträdgård på Long Island. De två kom påatt de delade samma synsätt, att man måste lyssna påen plats ande när man ska anlägga en trädgård.Än så länge är det bara lösa funderingarmen Lasse ska åka för att träffa henne i New Yorki höst.

Det blir nog många bollar i luften i Lasses nya liv.

Mer läsning

Annons