Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tjejerna spelar i Gif:s färger - tacka Toinie för det

/

”Vänner Emellan” heter en förening som Toinie Rönnholm har startat tillsammans med fem av sina vänner för att stötta de projekt som hon och maken Elie Kamga har startat. Genom den hjälper de en hel by och framför allt byns flickor i Elies hemland, Kamerun.

Annons

Det började med en kärlekssaga.
Till Vilhelmina, långt upp i Lappland, kom en dag en svart man för att studera. Alla var nyfikna. Även Toinie som är född och uppvuxen där.
Det hon kanske inte hade räknat med var att hon skulle bli förälskad i denne man. Men det blev hon ganska omgående, när de möttes på en marknad.
Kärleken var ömsesidig. Båda drabbades. Sedan dess har de varit tillsammans.
Sedan 2001 bor de två i Gävle och har två flickor tillsammans, Vanessa och Patricia. Elie är socionom, beteendevetare och KBT-terapeut, verksam inom Sätra skolområde. Just nu har han semester och är i Kamerun och jobbar med familjens och föreningens projekt. Barn är hans stora intresse.

Vi träffas hemma hos Toinie och hon börjar genast berätta om projekten som de jobbat med i flera år.
Byn heter Bandja. Där växte Elies föräldrar upp. Elie är född i Kamerun, har studerat i Frankrike och kom till Sverige av äventyrslusta, som ung man. Som vuxen återvände han till sina rötter och började engagera sig i byns liv. Till en början var det helt enkelt ett familjeprojekt men nu har verksamheten blivit så stor att de gärna berättar, för att få hjälp till att hjälpa.
Situationen i Kamerun är den att ungdomar söker sig till storstäderna. Där hamnar de i slummen. Det finns inga jobb, de måste försörja sig, och då tar de till rån, stölder och prostitution. Många flickor blir med barn när de är väldigt unga, vilket är tragiskt både för flickorna och deras barn. Småbarnen blir en belastning för flickorna.
- Man mår så illa när man ser hur småbarnen har det, säger Toinie. Det är därför vi vill göra en insats så att flickorna kan stanna kvar i sitt hemområde. Att de får en möjlighet att försörja sig själva. När vi åker ner har vi alltid väskorna fulla med kläder, gosedjur och annat som vi fått från vänner och som vi delar ut.

Vid den senaste resan i somras var lilla Patricia knappt två år och i en väska hittade hon ett gosedjur som hon tog i sin famn. Toinie ville inte ställa till med en scen utan lät henne behålla gosedjuret medan hon själv började dela ut kläder och annat i en kyrka.
Plötsligt såg hon Patricia sikta in sig på en liten grabb. Så gick hon fram och gav honom gosedjuret.
- Åh vad det kändes. Och då inser man att barn inte gör man som säger utan som man själv gör. Hon var jätteglad för att få ge bort leksaken. Det ger mina egna barn så mycket att få vara med om det här. Vanessa satt till exempel och skrev en önskelista till sin tioårsdag. Plötsligt slutade hon och tyckte det var löjligt att hon skulle skriva en önskelista som redan har allt. Det här ger dem ett annat perspektiv.
En väninnas nioåriga dotter i Stockholm blev så engagerad när hon hörde Toinie berätta om sina projekt att hon bakade kakor och gick och sålde på Regeringsgatan. Hon fick in 500 kronor som flickan ville skulle användas till barn som behövde gå till doktorn. Och tack var det kunde fyra barn få läkarvård och mediciner.
- Det är det här som är min drivkraft, att hjälpen går från en hand här till händer därnere. Det är inget som försvinner.

Toinie och Elie har genomfört en enkät bland byns ungdomar vilket har resulterat i följande projekt:
o Toinie har samlat in mellan 60 och 70 symaskiner som ska tas till Kamerun med container. Med hjälp av dem ska flickorna få lära sig att sy av sömmerskor där nere och då kan de försörja sig själva. De kanske även skulle kunna sy kläder som Toinie kan sälja här i Sverige. Redan nu har några flickor fått börja lära sig sy med hjälp av sömmerskor och symaskiner som tagits ner dit.
o Ett allaktivitetshus byggs för ungdomarna. Där ska de få utbildning i sömnadsteknik, verkstadsteknik och data. Det bygget finansieras helt av Elie och Toinie själva.
o Ett odlingsprojekt där tolv kvinnor vill odla bönor. Kalkylen från en agronom på plats visar att det skulle kosta 8?000 kronor att starta projektet. När bönorna har sålts kan vinsten användas till nästa produktion. Man kan räkna med att varje kvinna har minst fem barn. Kan tolv kvinnor få hjälp att försörja sig själva får också minst 60 barn sin försörjning.
o Tio kvinnor vill köpa in dagsgamla kycklingar och föda upp till värphöns. Det skulle kosta 10?000 kronor att komma igång för att köpa in tusen kycklingar, uppfödningskostnader och vaccination.
o En fotbollsskola för traktens flickor startades i somras. Alla pratar fotboll i Kamerun och om flickor får träna fotboll kan de bli starka, trygga och vågar säga ifrån. Kamerun är ett patriarkat där männen styr och ofta har fler än en fru, ibland upp till åtta fruar, som byns hövding.
- René Makondele gav oss GIF-kläder innan han åkte till sin nya klubb i Helsingborg. Han hade tänkt ta med dem till sitt hemland Kongo. När han hörde att vi skulle öppna en fotbollsskola för tjejer tyckte han att det var en jättebra idé och ville stödja vårt projekt. Vi hade därför med oss två uppsättningar fina matchkläder för två lag.

Hur kom ni på att ni skulle starta de här projekten?
- Vi hade pratat om det innan men under en resa 2005 var jag runt och tittade på olika barnhem och olika sociala center. Jag hade sett och pratat med folk och förstod vilka behov som fanns. Så vi bestämde oss för att börja. Det första vi gjorde var att dra in elektricitet till en skola i byn där barnen hade det allra sämst.
Ljus är hopp och det var det Elie ville ge dem och visa att man kunde påverka sina liv. Barnen blev överlyckliga. Sen fortsatte vi med symaskinerna och fotbollsskolan.

När bildade ni föreningen?
- Nu i höst. Den heter ”Vänner Emellan” och det var jag och fem vänner som bildade den för att stötta projekten. Nu samlar vi in pengar så att Elie kan sätta igång med odlingsprojekten och kycklingprojektet. Vi söker ett 90-konto för det är jätteviktigt, men det tar tid att få. Nu har vi ett plusgirokonto: 49?08?77-8. Alla bidrag är välkomna.

Hittills har ni tagit allt ur egen ficka?
- Ja, det har vi gjort. Vi har lagt ner mycket pengar, men vi har inte räknat efter hur mycket. Vi gör det för att vi är intresserade och för att det ger något tillbaka. Det påverkar barnen positivt. Det är så lätt för oss människor att gå vilse i dag, när utbudet är så stort och man inte vet vad man ska välja. Det här gör en stark som människa, det är viktigt.


Du är gift med en mörk man. Hur är det?
- Det kan vara tabu. Jag har varit med om tuffa saker, bara på grund av det. Rasism och främlingsfientlighet är ganska påtagligt i vårt samhälle. Jag har upplevt en hel del. Det är också därför jag engagerar mig. En del ser inte svarta som människor. De tror inte att de kan något utan att de är mindre vetande. Vi diskriminerar jättemycket, utifrån hudfärg, religion eller sexuell läggning. Men jag tycker att alla människor ska behandlas lika, med respekt. Vi borde se till vad som förenar oss människor, inte det som skiljer oss åt. Det är alltid lättare att titta på andra och döma dem än att orka vända sig inåt och möta sig själv.
Jag vet att mina barn behandlas olika beroende på om de är tillsammans med mig som är vit eller tillsammans med sin pappa.

Vilka är dina förebilder?
- Nelson Mandela är en fantastisk människa. Att kunna vara så barmhärtig och demokratiskt efter allt han gått igenom är fantastiskt. Att han inte är bitter.

Vad är meningen med livet?
- Att man ska utvecklas som människa. Det vill jag känna. Och att de jag har runt mig mår bra.

Hur vill du att ditt liv ser ut om tio år?
- Att vi har kunnat fullfölja våra projekt i Kamerun och att vi har fler projekt på gång. Att vi har kunnat hjälpa kvinnor, ungdomar och barn så att de kan hjälpa sig själva. Att våra barn trivs med att delta i utvecklingsarbetet och att jobba med människor som både deras pappa och jag gör.

Hur firar du jul?
- Hos mina föräldrar i Vilhelmina.

Mer läsning

Annons