Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tjoho Brunner – vilken lysande satir!

Det är något förunderligt med Ernst Brunner. Hur han på det mest osannolika sätt lyckas få ihop fantastiska romaner – fantasifulla, spritt språngande galna, äventyrliga, ­fabulerande, hopsatta av helt omöjliga ting, disparata ting.

Annons

Inte kan det där gå ihop, tänker man. Hur ska han hitta ut ur detta myller av uppslag? Ut ur dessa olika stilar, förutsättningar och anspråk. Men det går ihop. På nåt jäkla sätt går det ihop.

Jag tror orsaken är språket. Att det handlar om språket. Det är hos Brunner, mer än hos andra samtida, svenska författare ett slags levande organism. Det rör sig så fritt och självständigt, skälver till i oväntade bilder, blottar aldrig anade skikt i tillvaron och i människors inre. Som vore språket, inte människan, huvudpersonen.

Allt äger rum i språket.

Han tar en gata på Södermalm i Stockholm, Kocksgatan (Bonniers återutger den nu) för 18 år sen, Hornsgatan i dag. På dem slänger han ut diverse udda existenser, den ena mer märklig än den andra, olyckliga, tokiga, glada och skrämda, hänsynslösa eller mycket milda. Ett förenar dem: De tycks bära på saknad, de gräver sig ner i sitt förflutna, i sina minnen av bättre stunder, större kärlekar. När de tystnar lägrar sig melankolin över deras uppkörda sinnen.

Brunner för dem genom heta nätter i bultande fantasier – det rör sig om en dryg vecka i augusti, 1-10, just de dagar på året vi skriver nu och som vi därför vet kan vara så heta. För att sen släppa sina personer, tillfälligt, och bli en stadens krönikör, en guide genom sekler på Hornsgatan med Puckeln och alla gallerierna, från öster till väster på norra Södermalm.

Och Gud hjälpe mig, då skrider han fram inte bara med krönikörens flanörblick utan med den borne epikerns örnblick. Med kraft och bredd rör han sig över stora territorier som en annan Per Anders Fogelström, också han söderkis som bekant.

Staden blir då huvudspåret. Byggnaderna, bostäderna och de som tidigare bott eller vistats där. Lasse Lucidor och Swedenborg, Bellman och Crustenstolpe, Stagnelius, Mamsell Josabeth, Jenny Lind. Brunner sveper med pennan och manar fram fattigstanken, trashankarna hänger på gatorna, krogarna fylls.

Man märker att Brunner kan sin historia, sitt 1700-tal. När han skrev boken om Bellmans leverne, ”Fukta din aska (2002) – också den kallad roman! – satt han vid källorna och det har han nytta av nu.

Och i romanen (!) om Karl XII:s liv förenade han den skenande fantasin med det dokumentära, allt tryggt vilande i ett krängande, mustigt språk.

Vad ska man kalla dessa romanhybrider? ”Brunnerider” kanske?

Men hur mycket Brunner än ser på skeendet med krönikörens örnblick är det samtiden han skildrar. Han är som en Strindberg på rödarumshumör med ett stänk satirisk svärta från ”Svarta fanor”. När han skildrar dagens svenska kulturliv är han rent infernalisk. Han gisslar och häcklar, förstorar och sopar rent med de företeelser som mest ses som avarter – installationer, graffiti, svensk kulturjournalistik – ”kulturvärlden är en djungel fylld av vild grymhet” som det heter på ett ställe.

Prideparaden, feminister av olika schatteringar, författarkolleger, konstnärer – alla får de sin släng av sleven.

Och vem tror ni kallas för Jan Tjoho, en bästsäljande författare som en obskyr och obehaglig kulturredaktör finner vara så lysande och berömmer och delar ut pris till eftersom Tjoho säljer i så många miljoner exemplar.

Stora Bladet heter den tidning som Jan Tjohos förebild nog skulle ha kallad vår ”malligaste” morgontidning, det vill säga Dagens Nyheter. Samtidigt som Lars O Ericsson, här kallad ”Oh Ericsson” verkligen jobbar som konstkritiker på Dagens Nyheter, precis som Lars O gjorde förr.

En av hjältarna i romanen är konstnären Dressler, en eldfängd, begåvad man, fantasifull, uppbragt med massor av idéer, somliga kanske något snedtända. Han ser med vånda på den så kallade samtidskonsten och uppfattas följaktligen av samma samtid som en ”skam”. För han vägrar att falla in i dagens trender och moden. Han väcker visserligen sensation med sina målningar, blir uppmärksammad vart han kommer. Men med fel saker. Aktivisten Marja Fröberg kräver videoverk av honom, och rumsinstallationer. ”Konst var nämligen ruttnande kroppar, arslen och djursex”, enligt den rådande doktrinen.

Ack ja.

Denne Dressler går som en röd tråd genom boken. Slingrande, men röd. Arkeologen Gus Gustavo likaså, liksom Ingrid Drufva, invecklad i en frustrerande relation, vars konturer är kärlekens, med Gus som gräver, likt den arkeolog han är, i sin tidigare kärlek. Alla nystar, mer eller mindre, förresten i sina tidigare liv. Till och med tatueraren Hårde Harry.

Ernst Brunner följer dem de här heta augustidagarna längs Hornsgatan. Han avtäcker dem, inte deras hemligheter, men deras liv i denna märkliga samtid. Precis som han avtäcker staden och gatans liv. Han gycklar och fabulerar, driver med allt och alla, ser med kärlek på med dessa original – han har ett gott öga till den djupa kärleken – och han hittar ut, förbanne mig hittar han inte ut.

Det är lysande underhållning och stor litteratur.