Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Toppentur till toppen

/
  • Under snökolossen på toppen finns en solcellsdriven relästation för fjällvärldens nödtelefonsystem.
  • Så här brant såg det inte ut på kartan. En kvart kvar till toppen.

Man behöver inte heta Fredrik Sträng för att klättra i berg. Inte behöver man upp över 8 000 meter heller. Ta en tur upp på Helagsfjället, 1797 meter över havet, och du får en hisnande upplevelse, utan kostnader för sherpas.

Annons

Vi var två hyfsat vältränade män i våra bästa år som bestämde oss för en tredagars fjälltur. Väderleksrapporten höll vad den lovade i förra veckan och första dagen blev en skidtur på tolv kilometer i snödrev och motvind till Helags fjällstation.

– Om det är någon dag ni bör satsa på toppen så är det i morgon, sa stugvärden och pekade på en väderkarta med sol, sol och åter sol.

Turen från fjällstationen upp till toppen är bara 3-4 kilometer men innebär också en klättring på över 700 höjdmeter. Med lunchmatsäck i ryggsäcken startade vi på våra turskidor klockan tio på morgonen, i strålande solsken och med en lätt bris.

Strax före oss klättrade en skidåkare med stighudar under skidorna rakt upp för bergsväggen. Själva gick vi på skrå för att klara den branta stigningen.

Att åka skidor i fjällvärlden innebär nya vyer för nästan varje skidmeter och vid varje kort stopp öppnar sig andra landskap än dem man nyss sett. Sånt hjälper till när musklerna gör sig påminda efter några timmars klättring och den här dagen bjöd på helt fantastiska utsikter längs hela vägen.

Halvvägs lämnade vi skidorna och gick stavgång sista vägen uppför den branta kammen mot toppen, fortfarande med en strålande sol.

Man ska ha respekt för fjället, även om höjden inte ens når upp till 2 000 meter. Turen upp till Helags topp kunde vi göra i bästa tänkbara väder och tillräckligt med snö för att få fäste med skidor och med vanliga pjäxor. Under andra förhållanden krävs nog bättre utrustning än vi hade.

Vid ett tillfälle valde vi att bryta och ta en annan väg. Snön hade packats till is och det var risk för att vi skulle rutscha nerför några hundra meter fjällsida om vi hade fortsatt.

Uppe på toppen satt Jesper, han som tog sig upp med stighudar under skidorna. För honom väntade en behaglig tur nerför berget med slalomskidor. För oss väntade en promenad ner till våra turskidor och en försenad lunchrast, efter att ha njutit ordentligt av utsikten från toppen, med en bra bit av den jämtländska och norska fjällvärlden nedanför oss.

Mer avancerade skidåkare hade kanske spänt på sig skidorna och susat nerför fjället.

Vi satte säkerheten främst och gick till fots ända tills berget började plana ut.

Sex timmar efter starten var vi tillbaka på fjällstationen.

Vi belönade oss själva med en trerätters middag från fjällstationens utmärkta kök. Kan man få det i baslägret på Mount Everest?

Mer läsning

Annons