Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tre aktiva om kvinnodagen

8 mars, äntligen! Om internationella kvinnodagens betydelse frågar kulturens Sanna Wikström våra i området mest lästa, skarpa, engagerade författare som just nu skriver Sandvikens kvinnors historia, från 1862 till i dag, en bok som kommer lagom till Sandvikens 150-årsjubileum nästa år.

Anna Jörgensdotter, Carolina Thorell och Helene Rådberg svarar från Barcelona (Anna), Mattön (Carolina) och Stockholm (Helene).

Frågorna var: 1) Varför bara en kvinnodag om året? 2 )Vad betyder kvinnodagen för dig? 3 )Har den något med ert bokprojekt att göra, i så fall vad? 4) Vilken roll har kvinnodagen eller kanske hellre kvinnorörelsen spelat i Sandviken? 5) Hur ska du fira?

Anna Jörgensdotter:

1) – ...eller varför alls ha en kvinnodag, är det ju många som frågar, så det är ju bra att vända på frågan, men samtidigt är det ju en viktig manifestation, viktigt att det blir en tydlig, gärna påtaglig påminnelse om hur det varit och fortfarande är, viktigt att det är en gemensam internationell dag på samma sätt som 1 maj är det, det kunde gott vara en helgdag.

2) – Jag tar aktivt del av den, hoppas kunna göra det här i Barcelona också. Ibland känns det som om man, när man arrangerar kvinnodagen, tycker att det räcker med att bjuda in nån kvinnlig föreläsare och så sätter man en fet rubrik och så är det bra så, jag skulle önska man kunde göra det mer, större, men det får man ju själv vara med och ordna i så fall. En ordentlig temadag som belyser från många olika håll och inte minst betonar det internationella och som sedan avslutas med en rejäl fest av den typen som Bang brukar ordna i Stockholm.

3) – När ”Slaggsten och Syren” kom ut på 80-talet så var det förstås ingen som lanserade den som mannens perspektiv på Sandviken, eller Mansboken, Männens Sandviken. Det manliga perspektivet är så självklart, här i Barcelona får vi nypa varandra när jag drar barnvagnen och Mathias betalar notan, det är så jävla enkelt och nästan skönt att glida in i ett förväntat beteende, något man kan se överallt och tror är en gemenskap, fast det är något som egentligen gör ont och begränsar. Det är viktigt att ha små manifestationer hela tiden, det är inte ett dugg mer ansträngande än att leva fastlåst i en mall. Vår bok lanseras som boken om kvinnornas Sandviken eftersom deras blick och bild av Sandviken varit futtigt förekommande. Det är ett svindlande rikt arbete, nästan omöjligt att pressa ihop i en bok, det är ju heller inte meningen att vi ska täcka kvinnornas liv i Sandviken, på samma sätt som att en enda futtig kvinnodag omöjligt ger tillräcklig uppmärksamhet. Men de kvinnor och berättelser och bilder vi möter i arbetet går djupt in och jag hoppas vi ska kunna skriva boken så att det går djupt in också i andra.

4) – Sandviken har haft mängder av föreningar där kvinnor engagerat sig. Från ena sidan Husmodersföreningen, via Handarbetsförening och Hembiträdesförening, till RFSU och politiska föreningar. Ofta handlar det främst om gemenskap, den livsviktiga gemenskapen, att stötta och se varandra om inte samhället har haft vett att göra det. Ibland känns det nästan som någon form av undergroundrörelse, att verka i det dolda, att inte få några framskjutna positioner, att ha blivit ifrågasatta – särskilt om man som kvinna också varit politisk. Det där är komplext, för det är både en otrolig sorg att se hur kvinnor minimeras och själva gör sig ofarliga, men samtidigt en otrolig inspiration att möta den där stora gemenskapen, engagemanget, och kvinnors självklara föreningsarbete, självklarheten att vilja hjälpa andra, nedvärderade så kallade kvinnoegenskaper som borde vara upphöjda till ett samhälleligt ideal istället för de skitideal som finns nu och som främst handlar om individualism.

5) – Om jag inte hittar något slags större firande här i Barcelona så ska jag åtminstone ägna flera timmar åt några av alla de kvinnor jag hittat i arkivets fattigvårds- och barnavårdspapper, det är särskilt de som jag kommit nära, ensamma mödrar som lever på gränsen till omöjlighet, det är inte långt ifrån hur många har det idag.

Helene Rådström:

1) – Det är en fråga som får hänga i luften för att vibrera i varje tidningsläsare!!!

2) – Att fokus riktas på de feministiska frågorna. Jag tänker på när jag på lördagen innan senaste valet delade ut valbroschyrer för FI på Stortorget. Tänker på hur jag överraskades av den aggressiva reaktionen på ordet feminism. De feministiska frågorna lyste också med sin frånvaro i det senaste valet efter att partierna i valet innan nästan slagits om att vara mest feministisk i varje fall i retoriken! Just nu är jag glad över att sådana rörelser som ”ain´t i a woman – kampanjen för skydd åt papperslösa kvinnor pågår… och att FI på kvinnodagen anordnar ett seminarium om lönegapet som kan ses live på SVT Play 9.30-11.30. Heja FI som inte ger sig!

3) – Om du menar just 8e mars rent konkret så inte ett dugg.

4) – Kvinnorörelsen i Sandviken var en mycket bred rörelse som innefattade allt från olika politiska kvinnoklubbar, det kooperativa kvinnogillet som startar redan 1909, till den opolitiska husmodersföreningen. När jag läser protokollen från socialdemokratiska kvinnoklubben så är det ett samhällsbygge som pågår. När klubben startar 1919 har kvinnorna ännu inte rösträtt, de bor i trånga dåligt byggda bostäder, de har många barn. Sandviken är ett tydligt klassamhälle som med kvinnornas hjälp ska byggas om till folkhemmet till välfärdsstaten så som vi känt den ända fram till den nedrustning som pågår idag. Spelplanen för samhällsbygget utformades i samförstånd mellan Järnverkets och stadens män. Tidigt i protokollen antecknas som en bisats ”varför lyssnar inte männen på det vi föreslår?”. Det är där jag rotar i Sandvikens kvinnohistoria JUST NU från slutet av 1800-talet fram till början 1960-talet. Det är en underordningens historia! Kvinnorna har inte förstått sin styrka, har inte förstått att de är hälften! Nu står jag inför den stora utmaningen att ge mig in i vår nutid… hur lever kvinnorna i Sandviken idag? När det gäller firandet av kvinnodagen i Sandviken så är det först åren 1938 och 1939 jag hittar någon anteckning om firande men då på andra datum i mars ”Vidare beslöts att den Internationella Kvinnodagen skall firas tisdagen 21 mars kl 8 em. program sång musik sångkören samt kaffeservering.” ”Programmet till den Internationella Kvinnodagen den 23 mars Folkets Hus A-salen diskuterades” Att den förläggs till A-salen tyder på att det förväntas en stor (kvinnlig) uppslutning.

5)– Jag ska delta i en manifestation för internationell kvinnosolidaritet på Medborgarplatsen, där bland andra Janne Hammarlund ska sjunga.

Carolina Thorelll:

1) – På ett sätt är det som att lära sig bokstäverna. Man har en helt egen sida, eller två. Man får repetera MMMMMMM OOOOOOOO D hhh. När man lärt sig blir det så självklart och ingår i hela meningar. Frågan är fortsatt: vems mening.

2) – När min dotter Olivia skulle födas hade hon 8:e mars som inträdesdatum. Hon hade bråttom och kom den 3:e. Minns den underliga glädjen över att hon fick den 8:e. Men också förtjusningen över att hon hade mera bråttom än så. För mig innebär den dagen att kvinnorörelserna samspelar. Att det viktigaste kommer först – det vill säga att komma samman, ge röst åt en sådan oerhörd styrka, En potential som man faktiskt bara skönjer aningens aning av ännu. Jag tror att vi kommer att häpna verkligen.

3) – Har den med vårt bokprojekt att göra? Själva dagen? Möjligen som en parallell, att vår bok kunde bli ett sådant samspel.

4) – Det blir tjatigt med metaforer, de haltar och står i, men jag har flera gånger upplevt, när vi suttit i köken hos alla de helt fantastiska kvinnor vi intervjuat: där sitter en av dem som hållit samman det hela, en av dem som burit, tagit hand om, drabbats men ändå fortsatt, en av dem som fortsatt ställa krav, en av dem som brytt sig om hur det ska gå även för de o-föra, de som inte själv kan bidra med så mycket mer än sitt eget ytterst kringgärdade liv. En som hävdat. De har varit som och nu kommer metaforen, det där i rymden som vi trott vara tomrummet mellan de relativt glest förekommande materiella partiklarna, hur har de fixat det?

– Kvinnorörelsens oundgängliga arbete med att ge röst åt och definiera det som tagits för självklart, det där ”tomrummet”, göra en synlig plats av det, materialisera en blick så att säga, så att man plötsligt säger: Men det var ju inget tomrum! Det var ju Jag! eller, Det var ju Du! Det hade vi ju inte klarat oss utan! Nämen!

– Synliggöra detta, dels för kvinnorna själva och dels för den patriarkaliska, makthavande resten av samhället. Utan kvinnorörelsens medvetenhet om rådande strukturer, skulle det inte finnas en problematisering, än mindre hopp om förändring förstås. I hembiträdesföreningen skriver man i sitt protokoll från tidigt fyrtiotal om hur svårt det är att få medlemmarna att engagera sig i föreningsarbetet och att det tros bero på att kvinnorna inte förstår att de hade något att bidra med!

– Man vill hoppas att vi kommit en liten bit till på väg. Tydligt är i alla fall att allt vårt arbete idag, bygger på deras igår. Det är svårt att beskriva den djupa tacksamhet jag känner, när jag sitter i de där köken eller läser de där protokollen.

5) – Fira? Hallontårta? Sedan får vi se vad Olivia och jag hittar på.