Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trevlig hyllning till Ray Charles

Annons

De två gånger jag såg Ray Charles, 1993 och 1999 på Skeppsholmen i Stockholm, upplevde jag en leende mysfarbror bakom sin flygel. Då framstod han mest som en bekväm orkesterledare som lutade sig tillbaka på sina gamla meriter utan att anstränga sig mer än nödvändigt och inte som den musikaliske stilbildare han faktiskt var. Inte heller syntes något av Charles mörka sida med drogmissbruk som fina och Oscarbelönade filmen ”Ray” med Jamie Foxx i huvudrollen visade upp 2004.

Nu försöker sångaren Claes Janson, 61, sätta stilbildaren Charles i fokus igen med sin turnerande hyllning ”The Best of Ray Charles” som passerade Konserthuset på tisdagskvällen.

Ray Charles (1930–2004) karriär startade redan på 1940-talet och han rörde sig hur familjärt som helst inom jazz, rhythm & blues, pop, country och kanske allra mest blues.

Att välja inom en sådan enorm produktion som Charles lämnat efter sig är inte lätt. Men Claes Janson och bandets arrangör Mats Engström har ställt sig ödmjuka inför uppgiften och helt enkelt låtit bli att krångla till det. De har valt det allra mest självklara: ”Hallelujah I Love Her So”, ”What’d I Say”, ”I’ve Got A Woman”, ”Hard Times” och förstås paradnumret ”Georgia On My Mind” görs i naturliga och publikvänliga versioner.

Claes Jansons skrovliga kritvita stämma är egentligen väldigt långt ifrån Charles svarta och genuint souliga röst. Men här handlar det i första hand om att tolka och hylla Ray Charles och inte att försöka att kopiera förebilden så mycket som möjligt. Och det klarar sextetten Mats Engström (trummor), Claes Crona (piano), Hans Backenroth (bas) och blåsarna Mårten Lundgren (trumpet), Klas Toresson (sax) samt Mimmi Hammar (trombon) bra. Många solon blir det, men allt på en lagom trevlig nivå, det här är just en sådan konsert. Trevlig från introduktionen till avslutande ”Hit The Road Jack”.

Pretentionerna är inga andra än att hylla en stor artist och musiker som belönades med bland annat Polarpriset 1998 och sätta hans musik i fokus utan några större utsvävningar. Inte att tänja gränser och utmana den vuxna publiken.

Claes Janson och hans bands oklanderliga polish och fernissa över Ray Charles-låtarna känns äkta när underarbetena är så här bra utförda. Musik med både pressveck och smoking.

Anders Sundin