Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Trivsamt!

Annons

Ensamheten kan ibland vara en väg till gemenskap med hela världen. För Marcus, huvudpersonen i Dagmar, är det så. Fast världen är här begränsad till ö-världen, närmare bestämt Stockholms innerskärgård.

Efter att ha snubblat över en bok av Sven Barthel, ensamseglaren och livskonstnären, bestämmer han sig för att köpa en båt, en folkbåt. Han går grundligt tillväga, tar skepparexamen och köper upp ett imponerande bibliotek med allt om träbåtar. Men läsningen tjänar inte enbart ett praktiskt syfte, den hjälper till med drömmarna också. Innan han sjösätter har han redan gjort resan flera gånger. Hans navigatör är Barthel.

Han seglar långsamt. Det finns en meditativ atmosfär över det hela. Det blir en bildningsresa där namnet på varje växt på varje ö han landstiger ska läras in. Men inlärningen är inte påtvingad och därför lätt att bära, särskilt när den späds ut med den av Barthel rekommenderade groggen före middagen (det blir några efteråt också).

Det där sista är väl nåt berättelsen har gemensamt med många av de deckare folk försjunker i sommartid, men det är också det enda. Här finns inget lik att identifiera och man kan inte lista sig till utgången redan på sidan tretton. Det beror kanske på att inte så värst mycket händer. Spänningen byggs inte upp, den finns helt enkelt inte. Så skönt! Man kan bara luta sig tillbaka och följa med på färden.

Handlingen är parallell. Dels berättas om Marcus äventyr på sjön, dels om hans möte med en äldre släkting. Det antyds att något hänt i det förflutna, men vad? Danielson bryr sig inte om att gå längre än till antydningarna. Han släpper ner kroken och flötet men har inget bete.

När vi väl nått hamn är det ganska svårt att kliva av.

Jag vill inte riktigt lämna Dagmar. Det har varit, ja…trivsamt. Danielson har öppnat portarna till den sommar man alltid väntar.

Om jag i avsaknad av båt inte beger mig ut på havet och av lathet struntar i att falla på knä inför växterna i trädgården så tror jag i varje fall att jag, som en fortsättning på hans bok, surfar ut på nätet för att inhandla ett alldeles eget exemplar av någon av Sven Barthels böcker och spänner upp hängmattan för en världsomsegling, ensam med hela världen.

Viktor Björklund