Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tungt,coolt,suggestivt

Per Samuelsson och Iréne Sahlin

Annons

Moneeo är Gävlebaserade tonsättarna Per Samuelsson och Iréne Sahlins gemensamma projekt. De skapar ljud- och ljuskonst på egenhändigt uppfunna och byggda instrument. Hightech, avancerat och kreativt så det förslår. Instrumenten kräver ordentligt tilltagen scen, därför framträder de sällan live. För mindre scener är det Micro Moneeo som gäller, mer datorbaserat, inte så skrymmande.

Det är flera år sedan Moneeo, eller för den delen mikrovarianten, spelade i Gävle. Oftare framträder de på andra håll i Sverige och världen, som härom helgen, då de uruppförde verket Micro Lumen 1 i Madrid. Nu framförs det i Bomhus Folkets Hus, där Moneeo avslutar med kvällskonsert, efter att ha varit stationerade en vecka på den excellenta scenen. Skolkonserter för sjätteklassare (”en perfekt målgrupp”) har det blivit och nu avslutas det med kvällskonsert i samarbete med fritidsgården Legenden, mest ungdomar i publiken alltså.

Instrumenten utgör en märklig scenografi: scenen flankeras av gula plaströr, formade som enorma saxofoner med mikrofoner i stället för munstycken. Voxotroner, kallas de. Ett metallträd står mitt på scenen, på samma gång skulpturalt vackert och välljudande. Instrumentet kallas militrigg. Konserten börjar på voxotron, med vinande, råmande valsång. Ett tungt beat tonar in i en rymd med dova ekon. Vita slingor projiceras, spirallika som hemliga asiatiska emblem i vind eller vattenspegel. Ljuset växlar till lila, melodin är ambient långdragen med klirrande rytmer och tung bas. Rytmerna kommer från Pers slapstick, ett percussionrör med elektronik som hålls och spelas som en gitarr. Gula projektioner virvlar i en växande frihetskänsla och allt starkare drömlik suggestion.

Så dags för Micro Lumen 1: det gåtfullt poetiska namnet visar sig vara fullt logiskt: små ficklampor styr ljud som viner, gnisslar, häver, och gnubblar. Urtidsljud, alstrade av något bortom tid och rum. Lite svävar häxmästaren H P Lovecrafts ande här, liksom i tidigare passager Vangelis soundtrack till filmen Blade Runner.

Så tänds voxotronerna igen, gulgrönt flourescerande jämte röda lampor vid ett litet bord. Spöklikt belysta som kirurger i en skräckfilm (det röda ljuset liknar onekligen blod) låter Moneeo det spraka, klinga, frassla i ljudlig operation. Ljuset blir blått, sedan lyses hela scenen upp för skönt brutna klanger, styrda av rörelser.

Det liknar magi när ljuden plockas, smekes, klöses ur luften, men den rörelsestyrda synten läser helt konkret av rörelser och förvandlar dem till ljud. Militriggen är mer svårspelad: dess paraplyblad består av spiralupphängda block med kontaktmikrofoner, och låter inte alltid som man vill. Men tungt är det, ultradova pianotoner till ett lika tungt beat, en vass gitarrslinga, snöfallsprojektion, rutor i förvandling.

Lika suggestivt är sista stycket: psykedeliska kristaller och musik som är lika psykedelisk, tung, cool, sällsynt överväldigande vacker.