Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

TV-dinner

Annons

Vi har varit ö-bor, syrran och jag, på en ö i Atlanten skrev skrivande sambon och jag tänkte va? var det vi? och en kollega undrade om jag skämdes SÅ att jag inte visste var, alltså på vilken ö – finns det fler? – jag varit.

Nä, Gran Canaria. I know, I know... Men två gånger på ett år. Lite mycket för nån som inte suttit i ett plan på 25 år, typ. Nu ljög jag, men jag lade ju ändå ner nio tusen på en SAS Academy lär-dig-flygakurs, även om syrran fick småbenen i högerhanden krossade...

Nåväl, Gran Canaria var teve och lite teve och sen lite pool och sol. Och teve. Då snackar vi BBC och SKY. Herremije, de har vi ju hemma också! (Dock saknade jag BBC Entertainment där min favvosåpa Eastenders går)

Men det är annorlunda i Spanien. Engelsk teve där blir liksom... polare. Till slut följer man öden och uppror lika naturligt som om de glodde tillbaka på en. Och när man kommer hem saknar man dem.

Då kan man puffa upp fyrtalet hårda soffkuddar och tänka och vad har hänt här då? Förutom Eastenders alltså. Nada. Varför har svensk teve så svårt att följa upp människoöden om man inte heter Janne Josefssons skjutjärn eller Linda Rosings tuttar. Engelsk media må vara sensationskåt – men lika självklar i sitt heltäckande rapporterande av cancersjuka såpakändisen Jade Goody. Jag bryr mig lite om hennes uppsåt, hur beräknande kan man vara när man vet att man ska dö? SKY följde på lagom håll hennes vardag och giftermål, man och barn, och mig störde det inte, snarare förundrade och innan vi åkte hem meddelade man att den engelska socialstyrelsen, eller liknande, hade fått fram ett förslag om allmänt underlivscancertest för unga engelska kvinnor.

Vem kan hålla fast vid självbespeglande och spekulation efter det? Not me.

Hemma i soffan igen ramlar man in i KGB:s tråkaggriga partiledaredebatt och Malou v S:s evinnerliga tjat med folk som mår dåligt: Vet man hur ensam man är om att ha två föräldrar som ömsom sjukskriver sig för att ta hand om en när man försökt ta sitt liv i 20-årsåldern?? Men inte fick Ann Heberlein nån följdfråga på det, inte...

Alla går inte på teater eller bio men alla har något förhållande till teve. Men jag börjar undra varför jag lagt förslag på redaktionen om att ta upp en tevekrönika igen. Kanske finns det inget att skriva om om man inte har 215 kanaler, men vem har inte det i dag??

Vi har till exempel VH1 där jag, som gammalvärldens MTV-barn, kan känna en viss trötthet inför ”it rocks” framåt natten, men alltid har tid för ”Kashmir” och underbart aningslösa grynbilder på John Bonham, ja, världens bästa trummis, ni vet.

Jag somnar sen leende som en tevenörd till TV4+ och ”Javisst, herr minister”, men har det hänt nåt överhuvudtaget??