Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Två svenska skeppare i Japan (2)

Bland alla de tusentals sakerna i Oscar Olins sjökista, foton, vykort, kartor, brev och skepparens löständer, fanns två brev från Peter Hallström, ett från november 1923 och ett från mars 1924.

Annons

 Båda breven var på engelska. I det första brevet svarar Peter på ett brev han just fått från Oscar och det framgår att de inte haft kontakt på åtskilliga år trots att Oscar flyttade från Shanghai till Japan 1917 och köpte ett hus nära Yokohama.
Peter hoppas i brevet att Oscar och hans japanska hustru Lilyflower hade klarat sig bra i den fruktansvärda jordbävningen i Yokohama i september. Det var en from förhoppning som kom för sent. Lilyflower och Oscar hade inte blivit krossade eller brända till döds som mer än hundratusen andra men de hade förlorat sitt hus i Makado i närheten av Yokohama och nästan allt de ägde. De hade fått tag i en liten båt och rott ut på bukten och blivit räddade av en ångare som fört dem till Kobe.
I brevet berättar Peter att han rest hem till Sverige i april 1922 och inte återvänt till Japan förrän i början av 1923. Han hade träffat sin syster men inga andra som han känt när han var pojke. Tyvärr röjer han inte sitt ursprung i de två breven men han avslöjar något som förklarar en hel del, att han även varit i England och träffat många han känt som pojke. Han tycks ha lämnat Sverige i unga år. Peter säger att han saknar andra européers sällskap i Kuchinotsu, han är den ende i trakten.
Oscar hade uppenbarligen frågat hur det var med olyckan när ångaren ”Clewlands” sänktes vid Shanghai 1881 för Peter rättar honom och säger att ångaren som sjönk hette ”Craiglands” och att det var den 21 januari två sjömil söder om Arianebojen och att lotsen hette Willis. Så kan det bli när man koncentrerar sig på ett uppenbart fel. Lotsens namn var nästan rätt, han hette John Henry Wells, men det var inte ”Craiglands” som sjönk utan segelfartyget ”Chinaman”. Peter var på ”Craiglands” som i mörkret styrde rakt in i ”Chinaman” som låg för ankar på floden med varningslanternan tänd. Vid tiden för olyckan var Oscar i Australien så han kan bara ha hört berättas om olyckan eller läst om den.
I brevet från den 23 mars 1924 svarar Peter på ett vykort eller liknande som han just fått från Oscar där denne skrivit att han och Lilyflower på nytt blivit offer för en jordbävning och att deras hus i Makado återigen låg i ruiner att de tänkte lämna Japan och flytta till Dairen på det kinesiska fastlandet. Idag heter det Dalian. Japan hade erövrat Dairen och Port Arthur från Ryssland 1905. Förmodligen hade Oscar skrivit från någon plats i trakten av Kobe och Peter råder honom att stanna där eftersom det inte är känt som ett farligt jordbävningsområde.
Oscar lät inte lugna sig utan flyttade till Kina med sin hustru, till den lilla hamnstaden Chefoo, nuvarande Yantai. Där höll han på att dö i dysenteri och för att få bättre vård flyttade de till Dairen. De hårda vintrarna slet hårt på dem båda och 1926 var de tillbaka i Japan och köpte ett hus vid havet i den lilla byn Uozoki mellan Kobe och Osaka. Dit kom Peter Hallström och hälsade på och han och Oscar satt i flera dagar och berättade minnen för varandra.
Det sista brev Oscar fick från Peter var till julen 1927, en dryg månad innan han gick in i nästa inkarnation. Troligen nådde han inte nirvana direkt för han skrev att han fortfarande kände sig så pigg att han skulle kunna beslå ett röjelsegel. Det är trettio meter över däck och det var något otänkbart för Oscar.
När Lilyflower avlidit 1931 for Oscar hem till Kalmar och levde sina sista fem år i Hossmo utanför Kalmar och hann till och med gifta sig med sin hushållerska, Nin Ohlsson.
Många av invånarna på dessa öar i kanten av vår planets största ocean är fullkomligt fascinerade av barnbarn och för deras skull kan de underkasta de sig de mest långtgående prövningar, som att föda och uppfostra egna ungar. Peter och Shichi hade inga barn och det var nog ett medvetet val av Shichi. Hon visste att ett barn som inte var helt igenom japanskt kunde få det svårt i ett samhälle där man höll sig på avstånd från dem som var annorlunda. De adopterade 1921 Shichis lillasyster Ichi som då var vuxen och efter hennes död året efter adopterade de en systerdotter till Shichi.
Peter kände naturligtvis den fyra år äldre svenske skepparen John Wilson i Nagasaki eftersom båda seglat för Nihon Yusen Kaisha. John var född i skånska Genarp som Fredrik Walgren och han var också gift med en japanska och säkert visste Peter att de hade en hel skrälldus med ätteläggar. Familjen Wilson umgicks i kretsar där berättelsen om Madame Butterfly började och sen följde en lång kedja av sanna eller påhittade förvecklingar innan det 1900 blev ett skådespel i London och Giacomo Puccini fick sin idé om en opera. Där finns ett ljuslockigt gossebarn som är till hälften amerikanskt och den övergivna Butterfly, Cio-Cio San, döper sin son till ”Sorrow”, Sorg.
Oscar och Lilyflower hade valt bort barn för att de inte trodde på ett gott liv för den som var till hälften svensk och till hälften japan. Förmodligen var det Lilyflower som oroade sig mest. Oscar hade en god vän, skepparen Gustaf Svensson, som också var gift med en japanska och de hade två söner, så Oscar hade sett att det kunde fungera. Å andra sidan levde pojkarna och deras mamma mest ombord i Gustafs skepp ”Satsuma” och där var farorna mycket speciella.
En gång i hamnen i Amoy föll Svenssons yngste son överbord och Oscar hoppade i för att rädda honom men tidvattnet var så kraftigt att båda förmodligen hade drunknat om de inte plockats upp av besättningen på en sampan. Oscar var tacksam för denna osannolika räddning särskilt som han visste att kineserna inte gärna fiskade upp någon som var nära att sjunka eftersom det ansågs bringa olycka över räddaren. Vid ett annat tillfälle fick timmermannen fylledille och högg vilt omkring sig med sin skarpslipade yxa. Alla flydde upp i masterna men Oscar hämtade ett par handbojor och slog dem i yxmannens ansikte så att blodet rann över hans ögon och förblindade honom. Vid rättegången var timmermannen nykter men han lovade hotfullt att aldrig glömma Oscar. – Behåll den satans yxan som ett minne!, sa Oscar.
Fujio Omori bad mig skicka kopior på memoarerna med flygpost och han fattade omedelbart tycke för Oscar och Lilyflower och skyndade sig att vallfärda till hennes grav i Kobe. I synnerhet greps han av deras bröllopsresa på skonertskeppet ”Willie” från Nagasaki till Chefoo. Oscar skriver att man lastade kol i Nagasaki men det var nog i Kuchinotsu som tillhörde Nagasakis prefektur. Man mötte ett fruktansvärt väder med hög sjö och nordvästliga snöstormar och på julafton när ”Willie” var på väg att sjunka trots att Oscar satte alle man att pumpa gjorde de japanska sjömännen myteri och låste in sig i skansen. De vågade inte längre vara på däck när de dränktes i tonvis med iskallt vatten och de var rädda att spolas överbord. I det här läget hade Oscar kunnat skjuta ner en sjöman i taget för att få upp arbetsmoralen men så gör inte en smålänning på bröllopsresa. Eftersom bruden inte var sjösjuk lät han henne stå till rors. Han säkrade henne med livlinor efter att först ha klätt på henne så mycket varma paltor som det överhuvudtaget går att få på en liten japanska bakom en styrratt. Själv tog han sig ner i lastrummets mörker, skyfflade bland kolen och hittade läckan och tätade den.
Jag har inte svårt att förstå att Omori-san kan uppskatta sådana här exempel på hur man med små medel kan göra det omöjliga. Allt som behövs är en bra skyffel, något att lysa sig med och en brud som tål sjön. Hans fosterfar, som samtidigt var hans morbror, var en professionell ”kendo-ka”, svärdfäktare, och dessutom är Omori-san en av många som skrivit en bok om Myiamoto Musashi, världens mest kände samuraj. Tyvärr var han med och slog ner bonderevolten i Shimabara 1638 men förvånansvärt få verkar hata honom för detta. Nästan säkert hade Oscar, till skillnad från flera av dagens gävlebor, inte läst den gamle samurajens utläggningar i sin ”Fem ringars bok” från 1645: ”Han kan utnyttja en motvind eller låta sig föras fram av medvind, och om vinden växlar även ro några sjömil – allt för att nå hamn. För att ta sig igenom livet ska man ha denna anda, redo att ta alla sina krafter i bruk för att korsa vadstället.”
Sailorn Oscar Olin var en praktisk smålänning och kunde gott reda sig utan denna visdom från en landkrabba.
Ingvar Henricson