Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tvillingar som gått samma väg

Tunga moln har hängt över Sandviken sedan den globala krisen även nådde kommunens, ja hela regionens, trygga, stabila flaggskepp Sandvik. Varslet i november skakade om. Tvillingarna Kärnström, försöker på varsitt håll, i den mån det går, lindra och hindra krisens effekter; Tomas som IF Metalls huvudskyddsombud på Sandvik och Peter som kommunalråd.

Annons

– Det har varit en otroligt jobbig period. Nu får vi leva med efterverkningarna. Fram till den sista mars 2010 gäller avtalen. Sen får vi se när det vänder, säger Tomas.

– Den här krisen är global och det som händer i Sandviken är ju ingens fel. Sandviken lever i en ödesgemenskap med Sandvik och det är klart att det känns oroligt. Samtidigt kan man inte bara lägga sig ner under en kris. Vi måste ta sikte långt framåt. Om tre, fyra år kommer det att vara brist på folk i industrin. Då måste det finnas utbildade människor här, säger Peter.

De har inga svårigheter att vara allvarliga eller ödmjuka inför svåra situationer, de är vana vid att ta tunga puckar vid det här laget. Men i grunden är de två mestadels glada, trygga bröder som låter högt och mycket.

Vi träffas hemma hos Peter. Hans Maria har bakat jordgubbstårta. Barnen leker och hoppar på studsmattan. I soffan mittemot sitter tvillingarna som båda blivit nyckelpersoner på hemorten. De glada, lite galna, rödhåriga tvillingarna som jag själv minns från Hyttgatsskolan där de bullrade runt. Kanske tog jag dem för stökigare än de var eftersom jag då bara hade erfarenhet av en betydligt striktare skola, den tyska. Mycket energi gjorde de hursomhelst av med. Var det något som lät lite extra eller något bus på gång så kanske tvillingarna fanns i närheten. Eller inte.

– Vi har fått klä skott för mycket genom åren, alltid fått höra att vi är högljudda. Och jag kan ju inte direkt påstå att någon av oss är lågmäld, men så jättemycket bus gjorde vi faktiskt inte, säger Tomas.

Peter säger att många har trott att de har kunnat utnyttja sitt tvillingskap i olika situationer.

– Ni som är tvillingar måste ha haft mycket kul med att lura folk, men vi har aldrig hållit på så faktiskt, säger han.

– Vi har aldrig fuskat på prov eller så. Men en gång på en friluftsdag när man skulle gå nån sån där tipspromenad bytte vi tröja så att en av oss anmälde båda två. Värre än så var det inte, säger Tomas.

De trivs i Sandviken. Peter säger att bilden många har av att Sandviken känns lite trött nu, att butiker bommar igen och att det inte är lika kul som förr här, den bilden är helt enkelt felaktig.

– Vi ökar befolkningsmässigt och det nya handelsområdet Mosaiken växer. Och hur många tomma butikslokaler finns det egentligen på Hyttgatan? Det är bara gamla Tempo (Åhléns) som är tomt nu. Och just nu har vi en lågkonjunktur som vi jobbar med, säger han.

Och det känns bra i sandvikaren i mig att han blir lite defensiv. Och naturligt. Sandviken har fött starka lokalpatrioter. Har man vuxit upp här är det svårt att säga att man kommer någon annanstans ifrån.

I sommar ser de mest fram emot att få vara hemma. Peter ska resa runt och hälsa på vänner en del med familjen. Tomas åker något motvilligt till Åland två veckor.

– Det bästa som finns är att få bara vara, pyssla och snickra lite. Jag gillar också att paddla kajak, men bäst är att få greja hemma, säger Tomas.

– Jag har numera inget särskilt intresse, säger Peter. Förr var det rugby, men nu vill jag helst umgås med familjen när jag är ledig, säger Peter.

I dag är det lite lättare att skilja på dem; frisyrerna är olika, de har inte likadana kläder och Tomas är några kilo lättare än Peter. Peter säger att det där med att tvillingar har ett nästan telepatiskt band och känner på sig saker om den andre, det har han aldrig känt. Avslutar Tomas meningar gör han dock.

– Men det gör jag i och för sig åt alla, skrattar Peter.

Men väldigt nära är de.

– Peter är min absolut bästa vän, även om vi har bråkat något så fruktansvärt ibland. Det där att syskon glider ifrån varandra, det är nästan obegripligt för mig, säger Tomas.

De har alltid gått i samma klass, gjort lumpen på samma lucka vid ingenjörstrupperna i Södertälje, bott nära och jobbat på samma ställen, fram till dess att Peter blev heltidspolitiker. De delade allt under uppväxten.

– Vi hade samma kamrater, samma saker och alltid ett av allt. Vi hade ett rum tillsammans, vi fick en bergsprängare när alla kompisarna hade en egen, säger Tomas.

Deras mamma klädde dem i likadana kläder när de var små, inte för att hon vill utan för att hon inte fick annat, bröderna Kärnström ville att det skulle vara lika. men det var inte alltid roligt att klumpas ihop, att inte bli sedd som olika individer, något de inte tänkte så mycket på förrän någon gång i tonåren.

– ”Tomas eller Peter eller vad du heter”, kunde folk säga, minns Tomas.

– Ja, eller: ”Är det du eller bror din?”, säger Peter.

Men de har förståelse för att folk blandar ihop dem ibland.

– Vi har den överenskommelsen att vi alltid hejar på dem som hejar, säger Peter.

– Nån gång har någon tagit fel på oss och tyckt att man har varit otroligt stram. Men börjar man prata och märker att de tror att de pratar med brorsan då måste man säga till. Men säger man att ”nu tror du nog att du pratar med Peter” och de svarar ”nej” då är det ju skitpinsamt, säger Tomas.

Skolgången avslutades med Bessemers verkstadsmekaniska program, plåt och svets.

– Det var roligt att gå i skolan, absolut. Sen kunde man väl kanske ha ansträngt sig lite mer, säger Peter.

Oavsett ansträngning så har det ju gått bra för båda. Ingen av dem är någon karriärklättrare. De är där de vill vara för att de trivs och för att andra har vill ha dem där.

– Politik har alltid varit ett stort intresse, Det fackliga arbetet kändes naturligt, Peter var ju också facklig före mig. De frågade oss om vi ville ställa upp, kamraterna röstade på oss och vi fick möjlighet att påverka, säger Tomas.

Det är den möjligheten som är drivkraften, säger de båda.

– Och så ska det vara roligt. Det är roligt att få vara med och driva saker tillsammans, säger Peter.

Det var alltid politiska diskussioner hemma.

– Rättvisa och att man skulle rösta var självklart. Ändå frågade vi aldrig vad pappa eller mamma röstade på, pappa sa det aldrig. Å andra sidan fanns det inte så många alternativ om man tar bort den högra sidan, säger Tomas.

Olof Palme och morfar Ivar var förebilderna som gjorde det självklart att välja socialdemokratin, säger Peter.

– Palme var briljant i talarstolen och någon som gjorde skillnad. Han skapade identifikation. Jag tror på den gemensamma välfärden och att ett samhälle bara är så starkt som den svagaste länken, säger han.

– Morfar brukade säga: ”Glöm aldrig var du kommer ifrån.”, säger Tomas, som i övrigt inte kommer på någon särskild förebild, nu när brorsan hann före med de tyngsta.

– Jaha, vad ska jag säga då...?

– Jamen, ta Fantomen, då, hjälper Peter.

– Ja, jag säger Fantomen. Han är bra, säger Tomas och ler.

Sen äter vi jordgubbstårta.