Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Twiggy Frostbite är fruktansvärt lovande

För att fira släppet av sin nya digitala singel så bjöd Twiggy Frostbite på en liten mysig spelning på konserthusets blå scen.

 Kvällens tema var drömmar och för att understryka detta så bjöd sångerskan Elin Lindfors publiken på kakor, drömmar såklart, innan spelningen.

Twiggy Frostbite inleder med tunga pukslag, dov bas och flyktiga diskanta pianotoner och Elins röst som är ordlös men knappast tonlös. För att precis som med Liz Frazier i Cocteau Twins så hörs inte orden alls utan används mer som ett instrument.

Bandet är vackert stylat som om de var flickvännerna i ”En förlorad värld” medan killarna är neutralt svartklädda. Bandet låter som om Cocteau Twins möter Björk i ett akvarium i en klangfull värld. Efter ett par låtar släpper de loss i mer poppiga låtar och överraskar med en finfin duett som låter lättare än allt de tidigare gjort.

Tjejerna bygger ljudslott som pukslagaren Jimmy Jönsson jagar.Intensiteten ökar markant, gitarristen markerar mest toner och ljud.

De har släppt lite av de mer krävande låtarna som jag tidigare tyckte drog ned helheten.

Nya singeln låter precis så drömsk som bandet utgett den för att vara men det betyder inte att den saknar spänning. Tvärtom är det en dramatisk upplevelse om än dock väl kort.

Avslutningslåten är förkrossande vacker som en smältande snödroppe av sång och piano innan restenav bandet kommer in och förstärker det som avslutas i ett crescendo av höga röster och långa I don’t care-rader.

Twiggy Frostbite är fortfarande fruktansvärt lovande.

Peter Alzén