Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulla Andersson arg över a-kassan

/

Ulla Andersson lämnade kommunpolitiken vid förra valet och är sedan dess både riksdagsledamot och Vänsterpartiets ekonomiska talesperson. Hon utsågs dessutom i dagarna till ekonomisk-politisk talesperson i den rödgröna oppositionens arbetsgrupp för jobb och ekonomi. Sin fasta punkt har hon i Bomhus.

Annons

Den dagen när den historiska partiledardebatten ägde rum i riksdagen i Stockholm, dagen då oppositionen för första gången var en enad trojka av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och De gröna, träffar jag Ulla Andersson hemma i Bomhus, i huset med tre katter och med några höns kacklande i trädgården.

Vi sitter vid köksbordet och pratar över en kopp kaffe och det blir ett långt samtal med många skratt. Och det som slår mig är att Ulla är så genuint engagerad, så öppen och uppriktig. Och så både glad och arg.

Hon har gått från att vara kommunalråd till ekonomisk talesperson, från debatter i Stadshuset i Gävle till fajter mot Anders Borg i direktsändning i tv. Hon har verkligen tagit ett stort steg in i hetluften. Nu är hon hemma och laddar inför en intensiv vår.



– Jag tänker mycket på det som kommer, både med varsel och finanskris och samarbetet som kommer att ta mycket tid. Det kommer en tilläggsbudget nu i januari som jag planerar för. Jag planerar också en massa resor, bland annat till orter som drabbas av varsel. Från nästa vecka rullar allt väldigt fort igen. Nu handlar det om planering och att tänka.



– Att ha varit kommunalpolitiker är en väldigt bra grund att stå på liksom att ha med sig livserfarenheter och kontakter som man fått under åren. Det går väldigt fort i riksdagen och det är ett hårdare där. Medieklimatet är ett helt annat. Man får väga sina ord på ett helt annat sätt och ändå skruvas de till. Hösten var väldigt intensiv. Det har inte blivit någon tid för reflektion eller att stanna upp och tänka över vart man ska.



– Jo, man får försöka ta varje tillfälle i akt, som när man sitter på tåget.



– Det var himla nervöst. Efter valet 2006 trodde jag att jag skulle få börja i lugn takt. Istället fick jag gå upp i budgetdebatten och det hade jag inte planerat. Jag gjorde det i alla fall och det gick rätt bra. Det kändes ovant och konstigt. Samtidigt tänker jag, jag engagerar mig i politiken för att jag vill förändra, påverka och driva på. Därför är jag där och det är det jag fokuserar på.



– Det är både ock. Ibland tänker jag, varför tackade jag ja till det här? Sen när man gör det så växer man. Så är det. Jag tycker också att det är jobbigt att bo i Stockholm i veckorna. Men jag älskar att hålla på med politik och då går det, även när det är jobbigt.



– Det känns historiskt och spännande. Det kommer att krävas en hel del när tre partier ska komma överens. Men vi har ju samarbetat i tio år så vi har en del med oss. Det känns bra att få vara med i ett sådant skede. Det är förhoppningsfullt men att det håller på att bli ett tvåpartisystem i Sverige tycker jag inte att demokratin tjänar på.



– Det var en stor fråga, den politiska eller privata? Just nu är jag mest inne på hur vi ska utveckla samarbetet. Sen funderar jag på vilka som är våra främsta politiska frågor som vi vill driva på, som att återställa a-kassan och satsa på kommuner och landsting. Jag funderar på hur de andra tänker om det.



– Den är till nackdel för alla. Men när det är oroligt kan det vara så att man kramar den makt som sitter för det känns tryggt. Men många känner av försämringarna i a-kassan och sjukförsäkringen och allt det här. Jag hoppas och tror att vi ska lyckas byta regering. För mig handlar det framför allt om att byta politik.



– Det tror jag att vi kommer att kunna. Det finns mycket som förenar oss och som vi är överens om, som arbetsmarknadsfrågor, att satsa på utbildningar, att höja a-kassan och sänka avgifterna.



– Den svenska statens ekonomi är bland de bästa i världen. Vi har en förmögenhet på ungefär 700 miljarder. Så mycket tillgångar har vi när skulderna är betalda. Det ska man komma ihåg. Man har blivit matad med bilden att vi måste spara. Man pratar också om statens plånbok som sin egen men staten har ett större ansvar. Om man inte gör något, om man inte satsar på jobben så får man större utgifter för större a-kasseutbetalningar och mindre skatteintäkter. Vad kostar det samhället att ha hög arbetslöshet? Det är sådana avvägningar man måste göra hela tiden.



– Det som gör mig jävligt förbannad, förlåt uttrycket, är försämringen av a-kassan. Det är cyniskt och för jävligt. Det är ett synsätt som är helt förkastligt. Jag tror att människan vill försörja sig och klara sig själv och bidra till både sin egen och samhällets utveckling, det är en drivkraft hos var och en av oss. Inte tvärtom och därför är det fel att arbetslösa ska straffas ekonomiskt. Den inställningen gör mig illamående. Liksom försämringen av sjukförsäkringen. Den har jag varit arg på länge nu. Sen är jag arg på flyktingpolitiken. Och situationen i Gaza. Jag tycker att man ska ställa Israel inför krigsrätt och avbryta handelsförbindelserna. Jag tycker att man kan kräva en bojkott mot Israel.



– Allt engagemang i Hofors för Adel. Det gör mig riktigt varm. Jag försöker ändå se det positiva i allt även när man går och muttrar och svär över allt elände. Jag blir glad över att se krokusar komma upp på våren. Att katten vill kela eller att det kommer ut en bra skiva. Eller när man ska satsa på mångfaldsutbildningar i Gävle kommun och utveckling av äldreomsorgen.



– När jag kom in i fullmäktige 1991 visade det sig och där hade min farfars far också suttit, men hundra år tidigare. Min pappa dog när jag var 17 år. Sen dog min bror när jag var 21 år. Jag vill påverka och jag ogillar verkligen att se orättvisor. Att folk inte bryr sig. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och säga till mina barnbarn, om jag får några, att jag gjorde vad jag kunde. Jag vände inte bort huvudet utan försökte. Mina föräldrar ställde alltid upp för andra.



– Jag träffade en man från Teneriffa som började i skolan i Gävle och då följde jag med. Det är han som är pappa till min dotter. Vi separerade ganska tidigt. Jag träffade Tomas 1987 så vi har varit ihop väldigt länge. Han är en av orsakerna till mitt politiska engagemang. Det var han som fick mig att se saker som jag inte sett tidigare.



– Ja, och det är bra för man blir ju rätt nördig när man umgås med folk i riksdagen. I Stockholm träffar man nästan bara partikamrater. Det är det sociala umgänge man får. Man behöver andra miljöer också.



– Jag har övernattningsrum på Öfre Östermalm och det tycker CH Hermansson är så roligt. Det var glädjekvarteren i hans ungdom. Honom tycker jag så mycket om. Det är så stimulerande att prata med honom. Han har sådana perspektiv. Han är en förebild för mig, en människa med oerhörd kunskap som hänger med i debatten. Han har perspektiv och en analys som är så skarp. Han blir 92 år i år men håller föredrag och studiecirklar. Det var han som tyckte att vi skulle ha ett seminarium om partiets framtid!



– Att leva, att försöka göra den stund man har på jorden till det bästa, för sig själv och sina nära men också för samhället och andra människor. Att njuta av livet. Det är underbart att leva. Eftersom min pappa dog och min bror fick cancer uppskattar jag mycket att jag och mina nära och kära får vara friska.



– Jag hoppas att jag och familjen fortfarande är frisk. Vi har i alla fall en riktning i politiken som är åt vänster och mycket feministisk. Vänsterpartiet ingår i regeringen.



– Oj, oj, oj. Då måste jag orka väldigt länge till i så fall. Annars håller jag på och bygger på något hus och läser alla böcker som jag alltid har på hög. Jag hoppas att jag har utvecklats och har mött ännu fler människor, för den största förmånen med att vara politiskt förtroendevald är man han får träffa så många människor.

Mer läsning

Annons