Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Underhålla eller uppfostra?

Scenkonstbiennalen i Malmö har just slutat. Teaterkritikern Karin Kämsby var där, och lyssnade in en skillnad mellan Sverige och Danmark. I Sverige gillar kritikerna föreställningar som har de rätta åsikterna. I Danmark går formen före innehållet.

Ett par tusen besökare kunde välja bland ett hundratal föreställningar. På programmet fanns teater, dans och opera, cirkus, seminarier, workshops och debatter.

Besökarna fick se en stor mängd scenkonst från Sverige, utlandet och Malmö. En urvalskommitté bestående av scenkonstkritiker och branschfolk hade valt ut de senaste två årens bästa svenska föreställningar. I år visades 18 valda föreställningar.

Nackdelen med det tillbakablickande urvalet är att just att det är tillbakablickande. Biennalens utvalda föreställningar visar inte den senaste nyskapande scenkonsten, eller också finns det ingen sådan i Sverige. Eller också lyckades undertecknad konsekvent missa de bästa föreställningarna. Efter att på fyra dagar ha sett 13 föreställningar höll jag på att deppa ihop. Visst var det mycket som var intressant, men ingenting skakade om. Men på den femte dagen, heureka, kom en räddande ängel i form av den prisbelönte regissören Yana Ross flödande rika uppsättning av Tjechovs Morbror Vanja från Uppsala stadsteater. Det var en total nytolkning av pjäsen, nu i samtidsmiljö med känslomässigt störda, alkoholiserade människor på ett hotell. Deras högsta dröm var en semesterlägenhet på Mallorca. Roligt, hemskt och dräpande.

På biennalens seminarier diskuterades bland annat vem som har ansvaret för teaterkritiken, teatern och migrationsfrågan samt scenkonstens skräck för tjocka (kvinno)kroppar. Roligaste seminariet var kanske det som ställde frågan om teatern ska underhålla eller uppfostra.

– Det är en falsk dualitet, scenkonst som inte underhåller är meningslös, sa danske regissören Nikolaj Cederholm.

Danskar och svenskar grälade friskt om varandras syn på teater och feminism. I Sverige blåser kritiken upp föreställningar om de för ut de rätta åsikterna, i Danmark går formen före innehållet. Det sades att i Sverige är feminismen starkare, men att svenska skådespelerskor måste vara mer tjejiga i sin framtoning än de danska för att lyckas.

Malmö visades sig vara en stor, vänlig och vacker stad, inte alls så skrämmande som mediebilden ger sken av, men svår att hitta i. Det hände att biennalbesökare, om de lyckats hitta till sin föreställning, fick vända i dörren på grund av att det var fullsatt. Det var enorma avstånd mellan flera av festivalens scener samtidigt som det saknades en naturlig träffpunkt för festivalbesökare.

Biennalen arrangeras vartannat år av Teaterunionen och lokala värdar. 2017 är det Norrköpings tur.