Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Upp till bevis för G8

Annons

För första gången har en svensk statsminister varit med och representerat EU, tillsammans med kommissionens ordförande José Manuél Barroso, under ett G8-möte. Statsminister Fredrik Reinfeldt, ”en kille från Stockholms förorter” som han själv något komiskt uttryckte det, befinner sig onekligen i världspolitikens centrum i italienska L’Aquila.

Det är inte bara Reinfeldt som gör världspremiär, det gör även mötets utkomst i form av en unik enighet G8-ledarna mellan om ett gemensamt klimatmål. Reregeringarna har anslutit sig till FN:s mål om ett temperaturtak på 2 grader, vilket skulle innebära en global minskning av utsläppen med 50 procent till år 2050. Glädjande nog har USA under ledning av president Barack Obama brutit med den föregående presidentens destruktiva klimatpolitik och förbundit sig till tvågradersmålet.

De stora utvecklingsländerna Kina och Indien säger dessvärre nej till att vidta åtgärder för att begränsa jordens uppvärmning till 2 grader jämfört med förindustriell nivå – de vill att världens rika länder först ska enas om rejäla nedskärningar till 2020. Och med tanke på att Kinas president Hu Jintao har lämnat Europa för att hantera krisen i Xingiang så lär inte den kinesiska positionen ändras nämnvärt under veckan.

G8-mötena har på ett olyckligt vis kommit att associeras med antiglobaliseringsrörelsens kamp mot ökad integration av världens länder. Istället för ökat välstånd genom frihandel, spridning av tekniska innovationer och idéer som påskyndar demokratisering ser rörelsen imperialistiska tendenser hos ”rikemansklubben”. Några konstruktiva förklaringar på hur handelsfrågorna, livsmedelsförsörjningen i tredje världen, regleringen av finansmarknaderna samt klimatproblematiken skulle kunna lösas utan internationellt samarbete levereras däremot inte.

Förhoppningsvis kan resultaten av årets toppmöte mellan stormakterna nyansera bilden något. G8 är i vissa avseenden obsolet men lösningen ligger inte i linje med antiglobaliseringsrörelsens kamp, tvärtom. Industrinationerna har mot bakgrund av tidigare förbindelser, ekonomisk storlek, oproportionerligt stora utsläpp av växthusgaser och skyldigheter som givarländer en plikt att utöva ett framåtsyftande ledarskap. Utan den politiska viljan att ta detta ledaransvar kommer klimattoppmötet att misslyckas. Samma sak gäller för den globala ekonomiska krisen. G8-klubben kan inte ensam lösa de gränsöverskridande utmaningarna utan Kina, Brasilien och andra växande utvecklingsekonomier, men de gamla industrinationernas agerande har ett stort symboliskt värde för utsikterna.

I P1-Morgon på torsdagen lät Reinfeldt övertygad om att hans kompromissvilliga förhandlingsstil som ordförande i Europeiska rådet skulle ge bäst resultat i internationella sammanhang: ”Det är ju inte den som höjer rösten mest och låter argast som vinner det här”, förklarade han självsäkert. Nu är det upp till bevis för killen från Stockholmsförorten.

Och för G8, som är duktigare på att lova än att leverera. Löftena från Gleneagles 2005, där G8-länderna förband sig att fördubbla sitt bistånd till Afrika fram till 2010 och öppna upp västerländska marknader för export från fattiga länder, är ännu inte infriade.

Talk is cheap, även i det diplomatiska finrummet.