Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ur Runa-spexen på Vasa kom lusten att bli skådis

/

I går hade hon premiär i rollen som fru Ford i Shakespeares ”Muntra fruarna i Windsor” på Dramaten. På torsdag är hon hemma i Gävle och presenterar musiken som Gävle symfoniorkester framför. Det blir en konsert för nyfikna med idel nutida musik.

Annons

Visst kan hon avundas när hennes kolleger i stjärnklass får p-böterna rivna av beundrande parkeringsvakter.

Men annars är Thérèse nöjd med att kunna åka tunnelbana utan att bli igenkänd, fast hon tillhör toppskiktet av Sveriges skådespelare och dessutom medverkat i flera filmer.

Vi träffas på Dramaten, bara några dagar före den stora premiären, en vecka fylld av repetitioner, en nervös period när allt ska falla på plats inför mötet med publiken.

Dramaten är periodvis som ett andra hem för Thérèse, ett hem som hon älskar och ibland inte gillar lika högt.

Hur känns det inför premiären?

– Just nu känns det bra, men det är väldigt mycket berg- och dalbana de här sista dagarna. Nu gäller det att vårt arbete håller inför publik. Det är mycket som står på spel, även om det bara handlar om teater. Det har varit en intensiv repperiod.

Hur är dina premiärnerver?

– Jag är nervös men oftast när jag väl ska in, då tänker jag, va fan, nu gör jag det bara. Precis då brukar det släppa. Men innan klättrar jag på väggarna.

Du kommer till Gävle på torsdag och ska presentera musik.

– Jag blev nog tillfrågad eftersom jag är från Gävle. Jag har fått reda på vilka kompositörerna är och verken som Symfoniorkestern ska spela. Nu håller jag på och läser på. Jag hoppas få musiken skickad till mig. Det ska bli otroligt spännande för jag gillar nutida musik. Min favoritkompositör är Anders Hillborg.

Har du någon relation till vårt konserthus?

– Pappa har sjungit där, i Symfonikören bland annat. Och jag har varit där på konsert. Det är så otroligt vackert och läckert. Jag är så glad att det ligger ett kulturhus mitt i stan. Måtte dom bara inte bygga så att det kommer i skuggan av arenan och alla planer. Tänk er för, tänker jag. Jag förstår att man vill ha en arena men varför just där? Dessutom ett hotell!

När kom du på att du ville bli skådis?

– Förhållandevis sent, när jag gick sista året på gymnasiet. Men jag älskade att spela teater redan när jag var liten. Jag spelade eviga pjäser i soffan hemma och på roliga timmen i skolan. Men jag hade inte tänkt att det skulle bli mitt yrke förrän jag var med i ett Runa-spex på Vasaskolan. Då tänkte jag, det här kan man kanske pröva vingarna med. Så jag gick till SYO-konsulten och sa att jag ville söka till Scenskolan. Lilla vän, sa han. Du ska söka Skara skolscen först. Och så blev det.

Du växte upp i ett hem med mycket sång och musik.

– Ja, jag hade nog tankar på musik ett tag, att satsa på piano. Men jag orkade inte sitta själv och öva så mycket som var tvunget för att bli riktigt bra. Jag vill ha människor omkring mig.

Vad betydde Vasaskolan för dig?

– Mycket. Där träffade man gelikar, människor som var intresserad av kultur, litteratur och teater. Föreningen Runa betydde mycket för mig. Det var jätteroligt.

Har du haft några förebilder i ditt liv?

– Jag har blivit inspirerad av många människor och träffar så många fantastiska i mitt jobb. Och jag har väldigt många bra människor att prata med. Men om det är någon som både är min förebild och guru så är det mamma. Hon har varit yrkesmänniska och ändå närvarande som mamma. Hon har visat att det går, bara man bestämmer sig för det.

Det har du också gjort!

– Ja, jag har tre barn med det här krävande jobbet. Man klarar sig för man lär sig att vara smart. Det är något som man lär sig tillsammans med familjen. Vissa veckor är jag nästan inte närvarande hemma. Och är jag hemma, så är jag ändå inte närvarande. Då är mina tankar på Dramaten. Mina större barn har lärt sig förstå att det inte är någon idé att prata med mig då. De säger, hej, vi ses efter premiären. Sen kan jag vara desto mer närvarande för min familj för med en repertoarteater jobbar man inte varje kväll. Det är därför det går.

Hur kändes det att få jobb på Dramaten, Sveriges nationalscen?

– Jag gjorde min praktik här och då var jag så imponerad av alla stora skådespelare. När jag sen kom tillbaka kändes det, jaha, här har jag varit förr.

Då tänkte jag att det kunde vara kul att vara här under en produktion eller två. Och det är mer än 15 år sedan. Det är fantastiskt i dagens teaterklimat att ha en fast anställning.

Hur har åren varit?

– Otroligt intensiva, lärorika och jobbiga. Emellanåt jättejobbigt, svårt och bara hemskt. Men man lär sig. Det är litet som med livet självt.

Teater är inte alltid så enkelt men jag är en urbota optimist. Jag försöker tänka positivt.

Här råder en stark hierarki?

– Visst. Men det är litet överdrivet. Det finns en hierarki och en konkurrenssituation om roller som alla är medvetna om. Men man lär sig hantera det. Vi sitter alla i samma båt.

Här finns också en kollegial yrkeskänsla. Alla vet hur är att bli snuvad på en roll och att få en dålig recension. Det finns en gemenskap i det också. Man får utmana hierarkin. Människor är människor, på alla nivåer, även divorna.

Du har också filmat?

– Ja, men egentligen rätt litet så jag blir nervös eftersom det är ett annat sätt att agera på. Det är spännande och roligt men det känns som nytt, som outforskad mark. Jag vill gärna lära mig mer. Det är en annan värld.

Hur var Lukas Moodysson?

– Otroligt bra. Bäst. Jättekul.

Och Liv Ullman?

– Jag tycker jättemycket om henne. Man tänkte, Liv som haft en så fantastisk karriär. Så blir det ett fint möte med en så fin människa. Det är härligt när man känner sig osäker.

Hur skulle du vilja att ditt liv ser ut om tio år?

– Jag är mycket i det jag gör just nu. Om tio år hoppas jag att jag har gjort andra saker också, förutom många spännande roller här. Att jag har filmat mer och även varit på någon annan teater. Jag skulle vilja utmana mig genom att byta miljö, gärna till en mindre teater eller fri grupp. Något utanför institutionen. Jag skulle gärna vilja göra något på Backateatern i Göteborg.

Att vara jättekänd, är det en nackdel eller fördel?

– Jag vet inte. Det finns nog både för- och nackdelar med det. Visst kan man drömma om att vara någon och positiv uppmärksamhet är bra om den inte blir hysterisk. Men att inte kunna åka tunnelbana för att alla känner igen en och att inte kunna välja att vara anonym låter jobbigt. Men det kanske bara är surt sa räven. Jag är inte berömd men det händer att folk kommer fram och tackar för att jag gjort något de tycker om, och det är förstås trevligt.

Vad är meningen med livet?

– Kärlek i alla dess former.

Hur träffade du din man?

– Vi blev tillsammans på Valborg i Uppsala, en fantastiskt varm Valborg när det var 20 grader hela natten. Det var 1989. Sen dess har vi hållit ihop. Men man får kämpa en del. Surfandet går över efter ett tag, när man förlåter allt för att man är så himla kär.

Vad önskar du för dina barn?

– Att de ska få lika stimulerande jobb som jag har, jobb som de själva hittar fram till. Jag önskar också att de väntar litet med att välja yrkesbana, att de inte gör det direkt efter skolan. Om det är något jag ångrar så är det att jag inte hann resa innan jag började i det här yrket. Jag blir glad om de hittar något som de blir väldigt engagerade i, att de får jobba med människor i stället för med pengar. Det är viktigt att man utvecklas.

Du kommer till Gävle senare i vår ?

– Ja, vi ska göra ”Den bergtagna”, i form av en gestaltad läsning. Vi går in i rollerna men läser texten. Det är ett samarbete med Riksteatern så vi ska till flera orter. Vi är nog sju-åtta skådisar i den pjäsen.

Har du någon favoritdramatiker?

– Någon favoritroll har jag inte men jag tycker om Shakespeare, Strindberg och Lucas Svensson, som är husdramatiker här. Jag har spelat flera av hans pjäser och han skriver texter som jag älskar.

Är det så att den nutida musiken är svårare än den nutida dramatiken?

– Ja, så kan det vara. Jag kan bli uttråkad av gammal musik. Jag vill bli utmanad. Jag vill bli överraskad. Ny musik kan utmana en så totalt att man blir provocerad. Det tycker jag är en kvalitet, både när det gäller både teater, musik och konst. Det är inte alltid lätt att få folk att komma till modern teater heller. Det beror på hur konstigt det är. Det är en balansgång. Men det är viktigt att det finns ställen där man vågar utmana och vara smal.

Mer läsning

Annons