Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vackra Vilnius

/

Vilnius, litauisk och Europeisk kulturhuvudstad 2009 och en plats av samma bildsköna kaliber som Krakow, Budapest och Prag.

Annons

Vilnius i gyllene kvällsljus. Sitter på en av stadsdelen Uzupis uteserveringar och blickar ut över taken till 2009 års europeiska kulturhuvudstad. Stan har väntat så länge på att få berätta om sitt sanna jag. Att detta är en plats av exceptionell skönhet. Att stereotyper som den att Vilnius skulle vara trist och grå bara för att stan under årtionden tvingats genomlida dystert sovjetstyre, är helt fel.

Stan överraskar mig och känns så annorlunda mot Baltikums övriga huvudstäder, Riga och Tallinn, där hansan och nordiskt inflytande gör sig påmint.

I stället möter Vilnius som en kittlande föraning om Sydeuropa. Med en behagfull väv av grönska, vatten och praktfulla byggnadsverk. Barockstaden är den största norr om Alperna. Formerna är mjuka och svällande. Måhända för att stans ursprung finns i en dröm. Den som fick den litauiska storfursten Gediminas att bygga sitt säte på en höjd ovanför Vilnafloden.

Får själv känslan av att Vilnius ständigt är på väg mot fest. Som nu när den sitter i kortärmat och folk höjer sina vinglas och ölsejdlar till skål inför den mäktiga mattan av kyrktak och kupoler som breder ut sig nedanför Uzupis höjder, och floderna som med kopparfärgat vatten ringlar sig mellan brusande boulevarder och skogsklädda höjder.

Kulturhuvudstadsårets program är också sådant. Lekfullt och inbjudande. Med alltifrån gatumusiksfestival och utomhusbio till konst och happenings på oväntade, udda ställen och kvällar med jazz, klassiskt, pop eller klezmermusik.

Självförtroendet är gott nog för att genomföra blandningen. Stan är stor och expansiv, med kraftig inflyttning från landsbygden och nära 800 000 invånare. Här finns fabriker, förorter, mikrobryggerier, hus på höjden, stål och glas, samtidigt som den världsarvslistade gamla stan behållit sina nätta proportioner.

Anländer en dag när gräsmattorna glöder av maskrosor och svarta rödstjärtar sjunger från stans takåsar. Även om allt är långt ifrån perfekt och inkomstklyftorna störande tydliga, är det lätt att ta stan till sitt hjärta. Allt liksom flyter. Den kurviga Nerisfloden som skärmar av gamla stan från en handfull nybyggda skyskrapor i norr. Och så den betydligt mindre floden Vilna, som forsande trär sitt vatten förbi Gediminas röda borgklippa och efter knixande beslutsvånda, rundar konstnärsstadsdelen Uzupis.

Roligast är att vandra i den täta, gamla kärnan. I princip varje kvarter tycks rymma någon kyrka eller något kloster. Stora katedraler byggda i barock eller gotik, eller små kapell som doftar instängda århundraden.

Till och med pensionatet där jag tar in finns i ett ombyggt karmeliterkloster. Strax intill möter en rysk-ortodox kyrka och en ukrainsk-katolsk helgedom. Och bortanför dessa, Gryningsporten som lockar pilgrimer från hela Östeuropa; besökare som i vördnad för den mirakelgörande madonnabilden emellanåt kryper på knä uppför trapporna för att be, och sedan kysser en korsfäst Jesus på fötterna, innan de försvinner ut i solen.

Nu är Vilnius långt ifrån bara kors och krucifix. Universitetet tillhör Östeuropas äldsta och är en stad i staden, med arkadklädda innergårdar, katedral och observatorium. Annat handlar mer om sinnliga njutningar. Som att planlöst flanera längs gränderna, stanna upp för en kopp utomhusserverat kaffe längs Piliesgatan eller upptäcka restauranger och ölstugor i djupa källarvalv.

Tvärs över Vilnafloden möter dessutom det bekymmerslösa Uzupis, som själsligt och visuellt är förbrödrat med Montmartre. För tio år sedan bröt sig stadsdelen lite skämtsamt loss från Litauen och bildade en egen liten republik, som enligt egen utsago är byggd på kärlek och tolerans.

Så är också tonläget under en promenad här. Det är gott om konstgallerier och finurliga restauranger, och på Uzupis torg står en trumpetspelande ängel med utslagna vingar.

Kvarteren tillhörde länge de fattiga. Flera av husen är fortfarande klädsamt sneda och vinda, med mörka innergårdars vedstaplar eller trädgårdar som doftar av hägg.

Många unga vill bo i Uzupis som med åren blivit trendrätt. Laura, som är i 25-årsåldern, har hittat en lägenhet i den branta backen ner mot centrum och betalar 700-800 euro i månaden för ynnesten. Det är naturligtvis tufft att få pengarna att räcka till. Samtidigt minns Vilnius Sovjettiden. Lauras föräldrar brukar berätta för henne hur de gick till dansen barfota, för att inte slita på finskorna i onödan och förstöra det som var snudd på omöjligt att hitta på marknaden.

I dag har det passerat 17 år sedan Litauen skakade av sig järnridån. 2004 klev landet in i EU. Och nu står Vilnius berett för rollen som europeisk kulturhuvudstad 2009.

I princip varje kvarter tycks rymma någon kyrka eller något kloster.

Mikael Persson/Respress

mikael@respress.se

Mer läsning

Annons