Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vackra visor till sandvikenbyggarnas minne

Göranssonska fonderna delar ut 70 miljoner per år och har stor betydelse för Sandviken, kulturen och Sandvikens Symfoniorkester. Fonderna ger Sandvikenborna guldkant på tillvaron, som det brukar heta.

Minneskonsert till minne av alla de som byggde Sandviken

Sandvikens kyrka

Högtidsstalare: Aja Wallin

Sandvikens Symfoniorkester

Solist: Göran Fristorp

Dirigent: Krister Pettersson

Högtidstalare i år är Aja Wallin, ledamot i Stiftelsen Albert & Anna Göranssons Minne, med hjälp av vilken hon startade den unika och framgångsrika Språngbrädan, som ger socialt och studieinriktat stöd till ungdomar.

Hon talar om fondernas betydelse, arbetet med Språngbrädan och integrationen av dagens arbetsinvandrare och flyktingar. Ett intressant tal som också väcker en märklig, irrationell känsla av undersåtlighet hos mig.

Detta med guldkanten till exempel, som avslöjar en kultursyn där kultur är lyx, något man kan unna sig sedan man gjort sin plikt, varit lydig och välartad och arbetat åtta till fem. Är inte det bruksorten i ett nötskal?

Före talet spelade Sandvikens Symfoniorkester Lars-Erik Larssons Vintersaga, musik i folkton där rullande stråkarpeggion bär träblåset, harpan droppar ljus och där en målande romantisk känsla förlåter en viss orenhet i andra satsen.

Göran Fristorp har jag inte haft vidare koll på sedan han och Clabbe vann Melodifestivalen 1973 med Sommaren som aldrig säger nej (musik av paret Dominique, text Lars Forsell). Bra låt, jag fick den i pianoläxa sedan. Genom åren har han skrivit visor och gett ut över 30 album, spelat i Sverige och utomlands, inte minst i Norge.

Vi får höra låtar i orkesterarrangemang från Klassisk Fristorp, en skiva inspelad i Norge med Norska Kringkastningsorkestret. Nu framförs dessa arr för första gången live. Vi bjuds på såväl nyskrivet som visor med text av Ferlin, Edfeldt och Wolgers samt några av Taubes vackraste.

Arrangemangen är överraskande snygga och det märks att orkester har roligt. Det självdistanserade mellansnacket lockar till skratt och skapar trivsel. Tyvärr klarar ljudanläggningen inte sångens starkaste partier utan att skrälla, men det gör mindre när helheten är bra, Fristops gitarrspel inte att förglömma.

Camilla Dal