Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vädja till regimens hjärta

Hösten 2001 började en ny kull förväntansfulla sjuåringar första klass. I våras tog majoriteten av dem studenten. På tolv år har de gått från att vara barn till att bli vuxna.

De har studerat, skaffat vänner, fått intressen och förhoppningsvis påbörjat en yrkeskarriär.

Lika länge har den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak suttit fängslad utan rättegång i Eritrea. På måndag är det exakt tolv år sedan han greps i sin bostad och sedan dess har hans fru och barn inte träffat honom.

I dag är han, enligt Amnesty, EU:s enda samvetsfånge och han sitter troligtvis inspärrad i fängelset Eiraeiro, i en cell på två gånger tre meter. Om han lever.

För några år sedan kom uppgifter om att så kanske inte är fallet och eftersom ingen, varken svenska myndigheter eller internationella frivilligorganisationer, får besöka honom kan det varken bekräftas eller dementeras.

Behandlingen av Dawit Isaak och hans medfångar är givetvis en skandal som strider mot allt vad mänskliga rättigheter heter, vilket markeras gång på gång utan att den eritreanska regimen rubbas. Senast att sälla sig till de protesterande är EU:s utrikeschef Catherine Ashton, som i torsdags kritiserade hur Eritrea behandlar politiska fångar.

Både UD och FN har försökt nå fram till regimen och sedan flera år tillbaka lämnar Dawitgruppen varje vecka brev till Eritreas ambassad. Trots det händer ingenting.
I våras uppmanade Dawit Isaaks äldsta dotter svenska medier att vädja till den eritreanska regimens medmänsklighet, med motiveringen att de är människor, inte monster.

Även om det inte är speciellt troligt att det fungerar kan det vara värt ett försök. Dagens strävsamma arbete och tysta diplomati fungerar uppenbarligen inte.

Susanne Nyström