Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vaket att bjuda in Gellert Tamas

KRÖNIKA: Kristian Ekenberg sammanfattar upplevelserna från Xpress 2016 i Gasklockorna, en festival för att fira Tryckfriheten 250 år.

Samtidigt som Xpress drog igång, fick vi en illustration av hur det fria ordet är under hot. Men också om hur det kan finna nya vägar när det stoppas.

Författaren Gellert Tamas författarmöte på Akademibokhandeln stoppades av säkerhetsskäl, trots att någon konkret risk inte fanns. Men då var arrangörerna bakom Xpress snabba och skickade en offentlig inbjudan till Gellert Tamas. Mycket vaket! Även om han med kort varsel inte kunnat besöka Gävle, var bara inbjudan en markering om att yttrandefriheten behöver sina vänner som mest nu.

Underskattandet av ord jämfört med fysiskt våld märks inte minst i hur rättsväsendet inte tar hot på allvar.

Under torsdagskvällen fick vi också ett exempel på att tryck- och yttrandefriheten också tål att ifrågasättas även på sitt födelsedagskalas. Xpress hade bjudit i författaren Theodor Kallifatides, som först höll ett anförande och som jag efteråt samtalade med från scenen.

Kallifatides står upp för att staten ska garantera medborgare och media dessa rättigheter, men menar att yttrandefriheten ställer större krav på oss än vad vi klarar av. Den ska inte förbjudas, men han anser att vi måste kunna diskutera formerna för hur den ska praktiseras. I synnerhet ifrågasatte han rätten att kränka religioner.

Läs mer: Gellert Tamas kommer till Xpress

Kallifatides gick hårt åt pressen och hänvisade till en ledarskribent på DN som skrivit om ”min heliga rätt att förolämpa”. Varifrån fick du den rätten? frågade sig Theodor Kallifatides.

Mycket av det som han sa kunde jag inte skriva under på. I åsikten om att vi svenskar har en oförståelse för hur explosivt ett ord kan vara är jag dock enig med honom. Underskattandet av ord jämfört med fysiskt våld märks inte minst i hur rättsväsendet inte tar hot på allvar.

* * *

Carolina Falkholt är en konstnär som har utmanat vad som kan uttryckas i offentligheten. Särskilt i ett område har det hettat till kring henne – vad som kan sägas i skolans värld.

Under Xpress föreläser hon inte bara om yttrandefrihet, utan det visas även två videoverk av henne i Lilla retorten.

I synnerhet verket "Övermålning" ger ett exempel på hur konstens frihet omedelbart utmanas när platsen en skola. Verket visar en väggmålning i en skola i Nyköping och hur det i speedad form växer fram. Allt inleds med att Falkholt skriver ord som "hora" och "slampa", vilka målas över och till slut blir övermålningen ett eget verk.

Ljudspåret berättar en helt annan berättelse. Från en annan skola. En rektor som med obehaglig, avfärdande ton meddelar att konstnären inte längre är önskvärd på skolan, efter att ha burit ordet "fitta" på sin tröja. Videoverket avslöjar hur svårt makten har att formulera var gränsen går. Gränsen finns, men argumenten till varför den har dragits är ihåliga.

* * *

En annan utställning som visas rör yttrandefriheten ur ett internationellt perspektiv. Serietecknares och satirikers möjlighet att uttrycka sig. Här finns vittnesmål om förföljelse och fängslanden.

Under en festival som denna nämns det fria ordet ofta, men den fria bilden har en potential att nå så många fler än kontroversiella texter. Med sociala mediers flöden har satirbilden fått en renässans. Man förstår att förtryckande regimer fruktar den vassa teckningen, som så omedelbart kan förmedla ett budskap.

Jag tänker på den syriska satirtecknaren Seyda, verksam i Gävle, när jag ser "Yttrandefrihet och tecknade serier i dag". Han är med sina satiriska bilder – som bland annat har ställts ut i Sandviken – ett exempel på hur makten kan gisslas från ett land många mil bort via nätets avståndskrympande kraft.

* * *

Föreställningen "Tusen år hos Gud" som spelas i Lilla Gasklockan blir en paus från utställningar och föreläsningar som mer direkt tar sig an tryck- och yttrandefriheten.

Dess främsta raison d'etre på festivalen är dess upphovsman: Stig Dagerman, vars text Stina Oscarson har dramatiserat. En berättelse om hur Gud besöker Newton i London och upphäver gravitationen, ställer allt som Newton känner till på ända. Men även Guds värld skakas om, när hen får känna på att vara människa.

"Tusen år hos Gud" är en poetisk, dunkel och svävande föreställning, ett allkonstverk som man likt en dansföreställning måste kapitulera för och svepas med i.

Men även denna föreställning har en del som kan ses som kontroversiell – att göra Gud till människa. Ändå är det en upplevelse som mer går in i kropp och hjärta snarare än stimulerar tanken.

"Tusen år hos Gud" spelas flera gånger under festivalen.