Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Välkommen tillbaka

En tunn medelålders man i hatt kliver fram till mikrofonen och sjunger "Du är inte ensam om att känna denna längtan" och det är egentligen allt som behöver sägas om denna konsert.

Annons

Men ok, jag ska berätta den lite längre versionen också. Per Persson är en historieberättare av rang.
Många tror att det är Ulf Lundell som är Sveriges motsvarighet till Bruce Springsteen men i själva verket är det Per Persson, ingen annan skulle berätta historier som är, precis som tidiga Springsteen, likt små noveller. Det kan gälla en bröllopsdag, en fylla, en nyårsafton i New York, att vara stenad i Gävle eller en längtan om något mycket mer och bättre.
Raymond Carver brukar klassas som kött-och-potatis prosa och det epitet kan vi gärna sätta på Persson också, ibland känns det som han kommer från en annan tid då livet var kargare men enklare och från en annan plats där det är långt till Stureplan men ganska nära till Shellmacken.
Musikaliskt är det kanske mer som Pogues på svenska i de mer mandolindoftande numren men lika gärna som The Clash i sånger som "Dom är efter oss".
Det ryktades från arrangörshåll att Per hade frågat om det syntes på biljetterna om det var mycket tjejer som skulle komma och det kan låta lustigt när det gäller en så grabbig och maskulin musik men mannen är även älskad i det feminina lägret. Det märks väl när han för tredje gången bjuder upp min gamla arbetskompis till en dans och jublet finner inga gränser när det uppstår en kyss.
Persson har gjort en storstilad comeback med albumet Öster om Heden men vi som i alla år fortsatt att gå på konserterna som har kommit i lite ojämn takt har aldrig riktigt tyckt han varit borta, men vi unnar honom så gärna denna framgång.
Precis som mannen i fråga sjunger att sångare utan hjärta inte borde få höras så vet alla vi som var på Spegeln i kväll att Persson och hans pack har ett stort hjärta som alltid är rätt, ett stort hjärta som alltid är rött.
En dag kanske han blir vårt Hälsingska svar på Slas men i dag är han bara den älskade Alftapojken som vill berätta sina historier. Och det får han så gärna göra.