Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vampyren i folkhemmet

Oskar är tolv år och mobbad och han längtar efter hämnd, att kunna ge igen. Han är ganska ensam ute på lekplatsen tills en ny flicka flyttar in. Det känns bra med en vän, även om Oskar snart förstå att hon är annorlunda. Hon fryser aldrig där hon står ute i snön och hon vill inte äta godis. Eli blir en vän och snart förstår Oskar vad Eli egentligen är och vad hon kan. Oskar blir inte rädd för Oskar är egentligen alltid rädd.

John Ajvide Lindqvists roman fick även andra läsare än bara skräck- och vampyrboksläsare. Han beskriver förorten Blackeberg i början på 80-talet och hur det är att växa upp där och vara jagad av sadister. Och om vampyrer. Lindqvist har även skrivit manus och tillsammans med Tomas Alfredson, som regisserat, har de gjort en film med samma känsla. Den känsla man har när man är ensam på väg hem från skolan med kalla fötter i snögloppet, på väg hem till en tom lägenhet.

I sin ensamhet samlar Oskar på mord. Han klipper ur rubriker i tidningar och blir extra intresserad när folk börjar dö i området. Vampyren har stigit in i folkhemmet i lägenheten intill dig och det är en granne som du kanske inte vill ha.

Bilderna av en gråtonad vinter med skymningsljus och en musik av Johan Söderqvist som är lika stämningsskapande som Hoyte van Hoytemas bilder skapar en skuggvärld som är en ny och intressantare omgivning än de vanliga vampyrernas källarvalv.

Egentligen är jag helt ointresserad av vampyrer, men här får vampyren en ny funktion i miljonprogrammets anonyma trappuppgångar. Blodigt och våldsamt är det, både bland vampyrer och skolans översittare.

Låt den rätte komma in är en träffsäker berättelse om en pojkes väg till att bli vuxen, det är bara ett par specialeffekter som blir pinsamt amatörmässiga. Annars är tonen den rätta och skådespelarna bra och många är dessutom befriande okända ansikten. Per Ragnar är ju känd, men aldrig tidigare i någon roll som den han har här, en skugglik figur som utför illgärningar i mörkret.

Brrr. Låt oss tända lamporna, hålla mörkret utanför och vara glada för att vi har blivit vuxna och slipper gå in i omklädningsrummet till gymnastiken.