Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Var Joe Hill skyldig?

DEBATT: Gefle Dagblads och Mittmedias bokcirkel om boken "Städerna som minns Joe Hill" avslutas på onsdag med sin tredje och sista del. Här skriver Anders Wesslén, som var intendent för utställningen om Joe Hill på Länsmuseet Gävleborg, om skuldfrågan och behovet av uppriktighet.

"Jag är inte en så dålig människa som du tror. Jag sköt i självförsvar. Den äldre mannen sträckte sig efter sin revolver och jag sköt honom. Den yngre pojken fick tag i vapnet och sköt mig och jag sköt honom för att rädda mitt eget liv ... Jag behövde pengar för att lämna stan."

Så ska Joe Hill ha sagt enligt doktor Frank McHugh tre dagar efter dubbelmordet på John och Arling Morrison i Salt Lake City. McHugh konfronterade honom med uppgifter från dagspressen kring morden i Morrisons speceriaffär. Polisen sökte efter en skottskadad gärningsman. McHughs patient, Joe Hill, hade blivit skjuten i bröstet under mordkvällen, lördagen den 10 januari 1914.

Doktor Frank McHugh väntade i över 30 år innan han berättade historien om erkännandet för en Joe Hill-forskare. Ungefär samtidigt skrev svensk-amerikanskan Hilda Erickson ett brev till en annan forskare, där hon uppger att Joe Hill dagen efter dubbelmordet avslöjade att rumskamraten Otto Appelquist hade skjutit honom i svartsjukt raseri.

Båda historierna bär drag av trovärdighet, men det är Hilda Ericksons vittnesmål som har fått medial uppmärksamhet den sista tiden. William M Adler presenterade hennes brev för första gången i biografin "The Man who never died" (2011). Flera recensenter har avgjort att fallet härmed är avslutat – Joe Hill blev oskyldigt dömd och avrättad!

Recensenten Rasmus Landström går allra längst, han skriver i ETC (den 15 juni 2015): "Adler gör nämligen något helt exceptionellt. Han lägger fram faktiska bevis för att Hill blev oskyldigt dömd. Genom att både leta upp den verkliga förövaren och ett borttappat brev bevisar han att Hill var på en annan plats när morden skedde."

William M Adler avfärdar doktor Frank McHugh som en lögnare, en girig angivare. Doktorns berättelse göms nästan undan, behandlas delvis i en fotnot.

I "Städerna som minns Joe Hill" (2015) av Göran Greider, förmodligen den bästa boken om Joe Hill på svenska, nämns överhuvudtaget inte McHughs sensationella vittnesmål. Jag frågade Greider personligen om saken, och han var inte närmare bekant med den påstådda bekännelsen.

Hur kommer det sig att två historier som har ungefär samma styrkor och svagheter värderas så olika?

Att doktor McHugh inte sade något om ett erkännande under rättegången är högst märkligt; han sattes nämligen i vittnesbåset. Utelämnandet kan möjligen förklaras med att han dels sympatiserade med Joe Hill politiskt och dels att han var en motståndare till dödsstraffet. Att McHugh flera gånger försökte komma över belöningen på 500 dollar, som polisen lovade den person som kunde ge dem fällande information, skadar däremot hans trovärdighet.

Både doktorn och Joe Hills flickvän teg när det väl gällde. De öppnade upp sig – kanske av personliga skäl – först långt senare, när människan Joe Hill var död och legenden Joe Hill redan var född och livskraftig.

Det är tydligt att de flesta som intresserar sig för legenden inte har koll på alla fakta, sade författaren bakom standardverket om Joe Hills liv och död, Gibbs M Smith, i en intervju 1989.

Jag har lett arbetet med den nu avslutade utställningen om protestsångaren på Länsmuseet Gävleborg. Ju mer jag har satt mig in i mordgåtan och rättsfallet desto osäkrare ter sig skuldfrågan. Joe Hills oskuld är ingen förutsättning för min fascination, även om jag anser att han inte var någon mördare. Ovissheten, mysteriet är snarare det som gör att jag fortsätter gräva och intressera mig för Gävlesonen. Den politiska kamp han deltog i står inte och faller med svaret på frågan: "Mördare eller martyr?"

Legenden Joe Hill verkar dock förutsätta att protestsångaren var oskyldig, utsatt för en konspiration och att han dog som en sann martyr. Jag kan förstå mekanismerna där bakom. Liksom stora delar av den svarta befolkningen i USA tog ställning för OJ Simpson på 1990-talet när denne stod anklagad för mord, tog radikaler och fackföreningar parti för Joe Hill 1914–15. Det handlade inte så mycket om de enskilda fallen, det handlade om strukturella orättvisor, som rättsfallen gjorde gripbara, konkreta.

Legender är seglivade, men i längden riskerar de att kännas platta och utstuderade. Joe Hill löper inte den risken. Han förblir en gåta, som både skaver och inspirerar.

*

LÄS MER: Första avsnittet i Mittmedias bokcirkel:

http://www.gd.se/kultur/forsta-avsnittet-av-mittmedias-bokcirkel