Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vår ofärdiga välfärd

Annons

Måndag den 23 mars läser jag i GD om ”Hanna” som inte orkade leva. Ögonen fylls med tårar då jag läser om Hanna och hennes föräldrar. Så många frågor, så många varför, som aldrig får svar i vår tids ”ofärdiga välfärd”.

Tankarna går till alla gånger jag själv har mejlat, ringt, slagit larm om vår familjs ungdom som far så illa. Som varit föremål för soc och psykiatrin sedan tonåren. Som har klippkort på psyk där svängdörrsprincipen är det enda som tycks fungera. Snabbt in, snabbt ut. Förvaring några timmar eller dygn är det som erbjuds.

Oreda och frånvaro av vård syns prägla insatserna kring ungdomens psykiska ohälsa. En läkare kan skriva LVM-anmälan akut. Samma anmälan kan dagen efter upphävas av annan läkare. Samarbete med anhöriga är näst intill obefintligt. ”Patienten är myndig och vi hänvisar till sekretessen” är en fras som upprepas till leda.

Den unge blir hänvisad till olika team som också verkar vara ett hopkok av personal, som säkert vill väl, men som ofta saknar utbildning. ”Vi har dbt/ kbt-inriktning” står det i programförklaringar. När man tittar närmare på detta, visar det sig att en kortkurs på cirka en vecka i DBT/KBT ligger bakom frasen av ”inriktning”. Vore intressant att få ta del av resultatuppföljning i de olika teamen.

Den ungdom som blivit diagnosticerad med dubbeldiagnos, blir vräkt från eget boende. I stället erbjuds ett så kallat ”soc-bo” med ”boendestödjare”. Personer som mer eller mindre regelbundet gör oanmälda besök och utan åtgärd åser en tilltagande misär där missbruksbeteende alltmer accelererar. Var stödet finns är svårt att förstå.

Varje psykos, varje självskadande beteende som leder till akutbesök i psykiatrins värld visar i all sin nakenhet den oreda som präglar de instanser som enligt fina lagparagrafer ska finnas till vid psykisk ohälsa. Medan den psykiskt instabila går emot avgrundens rand i allt snabbare takt, gömmer sig ansvariga bakom ”sekretess” och ”frivillighet” samt hänvisar till varandra.

Om man som anhörig kräver svar från ansvarig ledningsgrupp, möts man med tystnad och/eller ”sekretess” som osökt leder in tanke på att ordet används för att gömma att man avstår från att ingripa.

Krav och önskan från oss anhöriga om placering på behandlingshem har mötts av ”det måste ske frivilligt”. Att läkare bedömt att den sjuke saknar sjukdomsinsikt betyder tydligen ingenting.

Man borde kanske vara ärlig och berätta för anhöriga att det är pengar som styr vården av våra unga med psykisk ohälsa. Inte heller samtal med ansvarig politiker leder till vårdinsatser, värda namnet. Man hänvisar till personal-/läkarbrist bland annat. Och sekretess! ”Jag/vi kan inte uttala oss i det enskilda fallet”

Den 10 mars står i GD ”Svårupptäckt sjukdom i fokus”. Att manodepression skulle vara en ny svårupptäckt sjukdom finner jag förvånande. Däremot är kanske det nya modenamnet ”bipolärt syndrom” på samma sjukdom relativt okänt för icke professionella.

En av läkarna i artikeln säger ”alla nya patienter får nu svara på enkäter om hur de mår och träffa personal från två yrkesgrupper för att de ska kunna få hjälp”. Detta verkar ju bra och rimligt. Men hur förfar ni med de ungdomar som har denna diagnos och som har varit /är patienter på psykiatriska kliniken sedan många år? Ska de lämnas åt sitt öde, där suicid kanske blir det slutliga steget för den som ”Inte vill dö, men som heller inte orkar/våga leva”?

Varje psykos, varje självskadande beteende som leder till akutbesök i psykiatrins värld visar i all sin nakenhet den oreda som präglar de instanser som enligt fina lagparagrafer ska finnas till vid psykisk ohälsa.

Närstående

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare