Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Var/vart är vi på väg?

Annons

KRÖNIKA

– Ursäkta, vart går bussen till Brommaplan?

– Till Brommaplan naturligtvis!

Detta klassiska språkpolisskämt finns lite här och där på nätet. Man ska fnissa eller fnysa åt folk som inte vet skillnaden mellan var och vart (och varifrån), är det tänkt.

Men vad är då skillnaden? Och hur viktig är den, egentligen? Risken för verkliga missförstånd är väldigt liten. Finns då andra skäl att skilja på var och vart?

Ett tydligt mönster i svenskan är att var används för befintlighet och vart för riktning eller mål. Var-frågor är sådana som ofta kan besvaras med här eller där. Vart-frågor kan ofta få svaret hit eller dit.

Var bor du? Var har du varit?

Vart ska du åka? Vart är världen på väg?

Var/vart, här/hit och där/dit är exempel på ord som uttrycker befintlighet respektive mål. Det samma gäller inne/in, ute/ut, uppe/upp, nere/ner, framme/fram, hemma/hem och borta/bort. De här orden kallas adverb.

Men det är inte alla adverb som uttrycker antingen befintlighet eller mål. Det finns flera som funkar för båda delarna. Till exempel någonstans, utomlands och ombord. Du kan både gå ombord (mål) och befinna dig ombord (befintlighet), åka utomlands eller vara utomlands. Det funkar fint.

På engelska görs oftast ingen skillnad. Det heter både Where are you? och Where are you going?

Svenskan skulle alltså ha klarat sig bra även utan att skilja på var och vart. Det finns nämligen nästan alltid något annat i meningen som signalerar befintlighet eller rörelse. Oftast ett verb. Är, finns, ligger, sitter och står handlar i princip alltid om befintlighet. Går, åker och ska handlar oftare om rörelse och mål. (Frågan Vart är världen på väg? innehåller visserligen ett är, men att vara på väg någonstans innebär ju att röra sig mot ett mål. Alltså vart.)

Själv kan jag mycket väl slänga ur mig ett Vart ä nyckeln? eller Vart ä ru? För mig, med rötter i Gästrikland och Hälsingland, känns det helt okej i vardagligt tal. Den som missförstår, missförstår med flit.

Språkrådet rekommenderar oss ändå att fortsätta skilja på var och vart, åtminstone i skrift. Den främsta anledningen är att det inte finns något skäl att sluta med det. Det är trots allt ett väl etablerat språkbruk, och många reagerar negativt när mönstret bryts. En rimlig rekommendation, tycker jag.

Man kan också argumentera för att det är lättare att skriva rätt om man pratar på samma vis. Och ja, rent pedagogiskt så. Men jag har aldrig hört sådana argument när det gäller till exempel stavning: Vi borde uttala skjorta med tydliga s–k–j som förr i tiden, så blir det lättare för skolbarnen att lära sig stava rätt. Tal- och skriftspråk är helt enkelt olika saker. Och så kan det väl få vara?

Tre saker att göra denna vecka:

1. Analysera kommunikationen på en arbetsplats i Gävle.

2. Hämta ungarna tidigt åtminstone en dag. Det är höstlov, sägs det.

3. Gå på en god väns 40-årsfest. (Plötsligt är 40-årsfesterna fler än bröllopen.)

Hanna Lundquist

hanna@hannalundquist.se

Annons