Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vårdpersonalen går på knäna

Det sägs ju i många sammanhang att vi har råd för Sverige är ett rikt land, men det kan man inte tro när jag ser hur personalen bryts ner inom vårdtyngda vårdavdelningar vid Gävle sjukhus.

Undertecknad har vid flera tillfällen under sista tiden arbetat som timanställd vid geriatriken, njurmedicin och strokeavdelning, och det jag såg och hörde undrar jag om sjukhusledning och politiker sett, hört och upplevt. En praktikvecka på dessa avdelningar kanske skulle behövas.

Ofta ligger manliga och kvinnliga patienter på en två-sal med bara en skärm emellan. Den som ligger närmast dörren ser inget fönster. Det är lite personal och mycket svårt sjuka och tidskrävande patienter.

Ofta flera överbeläggningar som ligger i korridoren utan ringklocka.

Många av patienterna behöver hjälp med allt. Och då menar jag allt! Tunga lyft, övre och nedre tvätt i sängen, blöjbyte, tandborstning, hårvård, matning, vändschema, matsond, urinkateter, hjärtövervakning, i och ur rullstol, hjälp till och från toalett, på- och avklädning med mera, med mera, med mera. Listan är lång.

Genom sin sjukdom så kan inte många göra sig förstådda, vilket gör att det också tar tid, för att det ska bli så bra som möjligt för patienten.

Det är vanligt att det behövs två personal varje gång en patient ska hjälpas, men det är inte ovanligt att tre-fyra personal behövs.

Och den dagliga sjukgymnastiken som många behöver, undrar jag vart den tagit vägen?

Behöver man gå på toaletten som personal så är det inte ovanligt att man får knipa ett tag, och tio minuters för- och eftermiddagskaffe är det inte säkert att man får, och lunchen 30 minuter är heller inte självklar på grund av för lite personal, svårt sjuka patienter och många överbeläggningar.

Under mina få dagar på dessa avdelningar har jag hört mer än en personal som tänker eller har beslutat sig för att sluta sitt arbete inom landstinget. De känner inte att sjukhusledningen och politikerna lyssnar på deras problem på allvar, och känner inget hopp för att de ska göra något som skall förändra personalens arbetssituation.

Djupt beklagligt tycker jag, att landstinget inte tar tillvara dessa, enligt min mening, väldigt kvalificerad personal, genom att höja löner och ge den drägliga arbetsvillkor.

Sverige har inte råd

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare