Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Våren med Per Gunnar Evander

Björn Widegren tittar tillbaka på sin väns Per Gunnar Evanders författarskap, i samband med författarens 80-årsdag i dag.

Annons

Våren eller senvintern i år var torr och kall. Men solig. Det gick att sitta i lä på balkongen och läsa. Jag gjorde det; läste Per Gunnar Evander. Nu när han fyller 80 försjönk jag i de där tidiga böckerna, vände blad i kapp med solen. Från debuten med novellsamlingen ”Tjocka släkten” 1965, ”Bäste herr Evander” två år senare, ”Fysiklärarens sorgsna ögon”, folkhögskoleromanen från Västerberg, året därpå. Genombrottsboken ”Uppkomlingarna” från 1969, den där ruggiga ”personundersökningen” om poeten och diversearbetaren Hadar Forsbergs uppgång, nedgång och fall.

”Tegelmästare Lundin och stora världen”, 1970, om tegelbruket i Storvik där ”ett ord kan säga väsentligt mycket mer än tusen bilder”, var den första boken av Evander som jag skrev om här i Gefle Dagblad. Jag var då 25 år och hade ännu inte träffat Per Gunnar.

Inte för att jag minns recensionen av ”Tegelmästaren” men jag minns läsupplevelsen. Vilken författare det var! Filosofisk och konkret på en och samma gång. Intrikat men aldrig ”konstig” utan alldeles klar och tydlig.

I ”En kärleksroman” samma år, 1971, laborerar Per Gunnar Evander, återigen, med sig själv i fiktionen i en berättelse i flera plan. Jag har alltid tyckt mycket om ”En kärleksroman”, för dess melankoliska stämningar i en skymning där det är sent på jorden. Per Gunnar själv däremot har sagt mig att han finner den vara alltför ”fragmentarisk”.

Med ”Berättelsen om Josef” – som har Sandvikens skådespelare Olle Westins karaktärsfulla ansikte på omslaget – sker, kan man säga, det stora kritikergenombrottet. Den kom ut 1972 och Per Gunnar har ofta sagt att han rankar den som sin allra bästa roman. Även här är ”Per Gunnar Evander” med i romanen. Han arbetar med en tv-film om Yngsjömördaren Per Nilsson, något som påminner oss om vilka fina framgångar Evander haft inom just den genren. Men trots stora framgångar säljer Evanders romaner inte särskilt mycket.

Men det ska bli ändring på detta. ”Det sista äventyret”, 1973 är större upplagd och inleder en serier romaner som når en ny, bred publik. Efter framgångarna med ”Måndagarna med Fanny”, 1974 och ”Härlig är jorden” året därpå gjorde Per Gunnar ett uppehåll under 1976.

Året därpå kom ”Lungsnäckan” av Lillemor Holm – och ”Fallet Lillmor Holm” av Per Gunnar Evander. Jag minns hur Per Gunnar sa till oss på kulturredaktionen att vi skulle hålla utkik efter Lillemor Holm som skulle debutera just 1977. Senare det året gästade Per Gunnar mig ute på mitt sommarviste i Söderhamns skärgård. I bilfärden dit ut berättade författaren innehållet i ”Fallet Lillemor Holm”.

Så vem skrev ”Lungsnäckan”? En mystifikation var det helt visst. Eller kanske inte?

Per Gunnar Evander är expert på att osäkra den verklighet vi tror oss så tvärsäkert veta det mesta om. Det gör vi inte, lär oss Evander. Våra sinnen ljuger. Våra fördomar leder oss fel. Vad som helst kan hända. Vad som helst är möjligt.

I detta ser jag Evanders storhet.

Björn Widegren