Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Varför daghem som liknar fängelser?

Annons

Efter Yngve Gunnarssons artikel om staden (GD och Arbetarbladet 28/4) finns inte mycket att tillägga. Genomgripande, tydligt och sansat formulerar Yngve frågorna många av oss grunnar på och grunnat på i decennier. På segregeringen, på stadens amöbaaktiga utbredning, det ökande bilberoendet, handelns fortsatta externlokalisering, på brutaliteten hos en miljö där motortrafiken varit planerarnas främsta rättesnöre i mer än 50 år.

Frågorna har diskuterats då och då, varningar har utfärdats – till föga nytta. Staden går mot ökad uppdelning, ökad utbredning, ökade skillnader mellan centrum och periferi, mellan fattig och rik, mellan flashiga monument och förfall.

Vad Yngve väljer att inte ta upp är orsakerna. Hur har det blivit så här? Är det ett resultat av verklig folkvilja? Av missriktad välvilja och omsorg? Eller är det resultatet av kraftfulla ekonomiska påtryckningar i kombination med politisk undfallenhet och brist på visioner?

En ack så typisk uppfattning om vad som är tecken på framgång, nämligen graden av exploatering? Är inte staden en spegel av vårt samhällssystem, varken mer eller mindre? En plats där idéer och maktförhållanden tar fysisk form? Där egennytta och vänskapskorruption manifesterar sig, liksom förhoppningar, gemensamhetsdrömmar – och mardrömmar?

Frågorna är viktiga, först när orsakerna är utredda kan vi vända åt annat håll. Hur ser staden ut i dag och varför? Finns det kanske, tvärtemot vad många menar, några fördelar med segregering och sprawl – i så fall vilka? Vilka subkulturer frodas, vilka ytor frigörs till vilken användning? Ja, vilken mylla skapar vi och vad växer där? Har vi orsak att vara rädda eller är staden en ännu i mångt och mycket outnyttjad resurs och möjlighet för oss människor? Finns dörrar som vetter mot ökad delaktighet, när det gäller stadens utformning och innehåll? Vilken form har den stad som sätter människan främst och hur är stadens form knuten till dess innehåll? Vilka formideal råder idag och varför?

Varför bygger vi daghem som liknar fängelser (som det mellan gamla och nya Bönavägen)? Vad säger det om oss som lever nu? Varför är miljöerna vi skapar så fula, ogästvänliga, orytmiska, omusikaliska? Vad talar genom detta?

Att vi väljer teknikern framför den mer besvärliga konstnären som formgivare? Att vi tappat känsla för rum och sammanhang? Är det bilfärden som är vårt egentliga hem sedan årtionden, så att den omvärld som mest svischar förbi förlorat i betydelse? Så att stora delar av miljön numera är övergiven, immaterialiserad, mest upplevs som fartdis?

Så att bostäder blir tillfälliga nödhägn eller i andra änden av skalan ett slags tillbedjandets och självbespeglandets enklaver, med hopgyttrade frikyrkoliknanade lådor, vars invånare mest befinner sig där för att sjunga den egna statusjaktens lov?

Så att stadens återstående syfte blir att manifestera det monumentala och grandiosa hos maktens elit, allt medan andra får klara sig bäst de kan? Så som det alltid varit och ingen förflyttning därmed skedd?

Osökt går tankarna till poeten, publicisten och debattören Robert Crowley som redan på 1500-talet skrev:

Yngves artikel måste också läsas som en rejäl puff för årets designfestival på högskolan, där temat är staden. Bra att högskolan vaknar och vänder sig mot verkligheten. Synd att det inte hänt tidigare.

För några år sedan, när läget var mera öppet. Var befann sig Högskolan i Gävle då, högskola i det som brukar kallas samhällsbyggarstaden?

Nu är så mycket byggt, planerat, spikat fast. Det vi har lär vi få dras med, länge. Kanske kan ändå förnuft och besinning formuleras, liksom en känsla för vårt värde som stad i skogs- och bondelän. Så att vi fattar att det finns andra sätt än att ikläda oss tillfälligtvis trendig storstadsdräkt, för att leva vidare och leva bra.