Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför ville inte Hanna leva?

Nyss fyllda 20 tog Hanna sitt liv.
Det var den 25 juli 2007, ett datum hennes mamma Agnetha återkommer till i sin berättelse.
Hit ledde åren av oro, ångest, samtal och sjukhusbesök.

Annons

Tårarna finns där hela tiden när Agnetha berättar om sin dotter. Det kräver fortfarande en kraftansträngning att prata om det som hände. Men hon gör det för att hon tycker att det är viktigt att prata om att det här händer och vad man kan göra för att förhindra det.

Agnetha börjar sin historia när Hanna går på högstadiet och börjar banta, en idé som övergår i en ätstörning.

Hanna får börja i samtal hos en dietist och en läkare på barnpsyk. Då bodde de på en gård på Österlen, dit de flyttat från Gävle när Hanna och hennes storebror var små.

På vårterminen i ettan på gymnasiet flyttar Hanna tillbaka till Gävle för att fortsätta skolan här eftersom hon inte trivts i klassen i Ystad. Först bodde hon hos mormor, sedan i egen lägenhet på Brynäs.

Familjen ville att hon skulle få hjälp på ätstörningsenheten Kristallen, men själv var hon inte pigg på det.

– Hon sa Vad ska de lära mig? Jag vet att jag ska äta, berättar Agnetha.

I väntan på en remissutredning för Kristallen gick hon i samtal på vuxenpsyk.

Agnetha berättar att Hanna ständigt mötte nya läkare och tyckte att det var svårt att behöva berätta om hur hon mådde gång på gång för nya människor. Agnetha var också med ibland vid läkarbesöken. Hanna hade också samtal på ungdomsmottagningen.

Hanna började skära sig för att dämpa sin ångest och hon åt antidepressiv medicin. Hon ringde till Agnetha, som levde på helspänn, flera gånger om dagen.

Den här tiden var kaotisk och Agnetha har i dag svårt att komma ihåg den klart. Hon var ständigt, dygnet runt, beredd på att omedelbart åka iväg upp till Gävle.

– När jag duschade, var på toaletten, var jag än var någonstans hade jag mobilen på.

Agnetha berättar om en av många Gävleturer. Hanna hade lagts in på akutpsyk en natt efter att ha skurit sig, men blivit rädd för en medpatient och tordes inte sova. När Agnetha kom upp dagen därpå hittade hon Hanna livrädd, men ingen vårdpersonal. En lokalvårdare släppte ut dem och de åkte hem utan att ha träffat någon som skrev ut dem.

Hanna gick i samtal hos skolsköterskan, en person som Agnetha beskriver som ”helt underbar” och som gjorde stora insatser för Hanna.

Agnetha har fortfarande kontakt både med henne och skolans rektor.

Men psykiatrin lyckades inte nå Hanna och familjen erbjöds ingen hjälp alls. Agnetha själv letade på en kurator i Skåne för att hon måste få prata med någon. Maken Jan bearbetade sin oro under bilresorna till och från jobbet. Det blev inte mycket tid och kraft över för Hannas storebror.

– I dag kan man undra hur vi överlevde.

Föräldrarna försökte övertala Hanna att flytta tillbaka till Skåne, men hon sa nej. Hon var utåtriktad med många kompisar. 2006 tog hon studenten och stannade sen kvar i Gävle.

I mars 2007 fick Agnetha ett samtal mitt i natten. Hanna hade skurit sig allvarligt i armar och hals och fått åka ännu en gång i ambulans till sjukhuset. Dagen därpå kom Agnetha dit och hittade henne med droppställning i ett delat rum på en somatisk avdelning. Högljudda renoveringsarbeten pågick och en förtvivlad Hanna ville inte vara kvar ensam.

Agnetha fick inte sova kvar och såg som enda alternativ att ta hem Hanna. En psykiater tillkallades och Agnetha berättar om ett nonchalant och arrogant utskrivningssamtal, utan uppföljning, i ett förråd, där läkaren först röjt undan på golvet med fötterna.

Hanna flyttade under våren till Skåne och fick en kurator där som Agnetha upplever att hon var nöjd med. Men Hanna var också skicklig på att manipulera sin omgivning. Agnetha säger att även om Hanna aldrig sa det rakt ut kände hon säkert hur hennes ångest och sätt att försöka hantera den påverkade resten av familjen. Hon fick den av Agnetha så efterlängtade tiden på Kristallen. I augusti skulle hon få komma.

I maj tog Hanna för många tabletter och fick åka till sjukhuset. Läkaren ville skriva ut henne samma dag, men föräldrarna sa ifrån att hon var för dålig och måste få vara kvar till nästa dag. De skulle hämta henne vid lunch. Dagen därpå, strax innan hämtningstiden, ringde en bekant till Agnetha och hade hittat Hanna gråtande på trottoaren utanför sjukhuset. Personalen hade hört någon komma in på avdelningen, trott att det var den som skulle hämta Hanna och sagt åt henne att gå, utan att kolla om det stämde.

Efter överdosen fortsatte livet på det sätt som det gjort de senaste sex åren. Hanna umgicks med kompisar som vanligt och sa att hon kände sig lugnare.

I efterhand har Agnetha förstått att Hanna under våren bestämde sig för att ta sitt liv.

Så kom den 25 juli, sista dagen på gården för familjen. Dagen efter skulle de flytta till Ystad och en lägenhet.

Agnetha och Jan åkte iväg på förmiddagen och Agnetha pratade sedan med Hanna en gång i telefon. När de kom hem några timmar senare hittade de henne död.

Flytten minns Agnetha fortfarande inget av, men hon minns hur de sa farväl av Hanna och begravningen med säkert hundra gäster. De fick genast hjälp av ett vårdteam som de fortfarande har kontakt med. Det var första gången de som anhöriga erbjöds stöd.

Det som hänt har väckt många frågor. Vad kunde ha räddat Hanna? Borde hon ha blivit inlagd? Varför är det så lång kö till behandling? Varför fick de som anhöriga ingen hjälp? Vad gör politikerna?

Sakta, sakta träder hennes föräldrar ut i ett liv utan Hanna. Jan har precis börjat arbetsträna, Agnetha har gått upp till halvtid. Nästan varje dag går de till graven där de alltid har ett ljus tänt. Intill ligger fyra andra unga som tagit sitt liv, tre av dem efter Hanna.

Hanna är alltid med dem, nu som då.

– Vad man än gjorde, vad man än gör så sitter hon alltid här, säger Agnetha och klappar på sin högra axel.

”Hanna gick i samtal hos skolsköterskan, en person som Agnetha beskriver som ”helt underbar” och som gjorde stora insatser för Hanna”

”Även om Hanna aldrig sa det rakt ut kände hon säkert hur hennes ångest och sätt att försöka hantera den påverkade resten av familjen”