Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Varje morgon är en present"

Vem fick Dagermanpriset? Nyfikenheten var större i år än någonsin tidigare. Kanske en ny Nobelpristagare? Men nej, i år var det Birgitta Wallin och hennes litterära tidskrift Karavan som fick priset.

Annons

Aldrig någonsin har Bengt Söderhäll varit så efterfrågad som efter förra Dagermanpriset. Den franske författaren Le Clézio fick det som bekant. Och därefter Nobelpriset. Uppståndelsen och uppmärksamheten var enorm.

Det var dessutom andra gången som det lilla sällskapet i Älvkarleby hade gett sitt pris till en person som därefter utsetts till Nobelpristagare. Först var Elfriede Jelinek som fick Dagermanpriset 2004 och Nobelpriset samma år.

Nu har Bengt varit ute och berättat i alla möjliga sammanhang om sina upplevelser av Le Clézio och jag tror att han trivs i rampljuset, fast han säger sig vara nervös inför sina framträdanden.

Vi ses hemma hos Bengt.

Han bor alldeles intill Dalälven. En brant stig leder ner från tomten till strandkanten och där brukar Bengt ta sitt morgondopp.

– Jag är ”too much”, säger Bengt när jag frågar om hans svaga sidor.

Och jag förstår vad han menar. Denne man har inte bara förmåga att uttrycka sig, att filosofera, associera, hitta trådar, utvikningar, reflektioner.

Han ger dessutom fysiskt ett energiskt intryck.

Och visst, han brukar ta bussen in till jobbet på Högskolan i Gävle. Sen åker han inlines hem, 22 kilometer, full fart hela vägen.

Springer gör han runt Dalälven, en slinga på en mil. Samtidigt har han koll på om fiskgjusen kanske svävar över hans huvud. Eller om kungsfiskaren är ut och flyger medan Bengt simmar eller paddlar i Dalälven. Den goda fysiken har han behållit sedan han spelade bandy i 20 år på elitnivå. Han var en bra lagspelare, säger han.

Allt han säger är insiktsfullt. Kloka ord, genomsyrade av medkänsla och inlevelse. Att han är nyfiken och trivs med människor är uppenbart.

Kanske blir man så när man inte hade det bäddat för sig som barn.

När han berättar om sin uppväxt, bland annat tillsammans med bror och mamma hos mormor och morfar i Hoverberg i Jämtland och med mamma och pappa i Skutskär är det en berättelse med både mycket humor och värme men också med umbäranden.

Det var litet krångligt i barndomen, helt enkelt.

Efter åttan tog han kontroll över sitt liv och bestämde att han skulle ut på sjön, vilket han aldrig gjorde.

I stället kom han in på gymnasiet, på Vasaskolans humanistiska linje i Gävle. Beskedet kom i ett brunt kuvert som han faktiskt fortfarande har kvar och ibland visar upp när han är ute och föreläser.

Han jobbade på sågen i Skutskär på sommarlovet och när han kom hem en dag sa mamma förvånat, du har fått brev från en skola.

Beskedet var formellt. ”Ni” har kommit in på humanistisk linje.

Även Bengt var förvånad över att han kommit in för han hade urusla betyg från högstadiet i Rotskärsskolan. Men att läsa tyckte han om. Från elva års ålder var han stadig kund på biblioteket i Skutskärs centrum. Där satt han och läste på vuxenavdelningen.

I gymnasiet gick det mycket bra för Bengt, fast det första han fick höra var att eleverna från Skutskär och Ockelbo inget kunde. Just en uppmuntrande start.

Bengt blev sårad och kände sig exkluderad. Men det förstörde inte lyckan. Han tog revansch, bland annat genom att hålla en föreläsning, påhejad av sina svensklärare, Lena Ödeen i andra årskurs om Comte de Lautréamont, poeten som förebådade surrealismen genom att skriva om det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord

Att han fick chansen att läsa gjorde att Bengt svävade en decimeter ovanför backen och där befinner han sig fortfarande.

Varje morgon är en present, säger han. Han vaknar med glädje och det är nog högst tio dagar i hans liv som han vaknat med ångest.

I stället känner han, wow, jag har besegrat mörkret. Jag har fötts igen. Folk som klagar över måndagar förstår han inte, han som är glad över en dag till i livet.

Och dagen tillbringar han bland annat genom att försöka förstå världen. Det är hans livsintresse.

För att lösa den gåtan läser han mycket, bland annat filosofen Hannah Arendt som säger att människan är en tråd i den mänskliga väven.

Förmågan att prata har han med sig hemifrån, liksom det här med att vrida och vända på saker och ting. Sån var hans mamma Sigrid. Den attityden hade hon till livet, att det kunde vara på många olika sätt.

Bengt pratar mycket om mamma. Hon kallade honom lillhjärtat.

– Lilla pappa, säger Bengt, om pappa Gösta som gillade blommor.

Gösta har varit död i 17 år nu men han brukade komma halv fyra på morgonen och hojta, har du nåt kaffe? Fortfarande kan Bengt höra honom, speciellt den här tiden på året när han höll på med sina tagetes.

Pappa fick slita hårt under sitt liv och grävde torv i Bosjön som ung. Där stod han till midjan i tiogradigt vatten och grävde.

Han fick arbete som trädgårdsarbetare i Strömsbro och dit cyklade han varje dag, vinter som sommar, två och en halv mil. Men det var dåligt betalt. När han sedan fick sin första lön när han blivit hjälpkokare i Skutskärsverken trodde mamman att pappan hade fått för mycket betalt och skulle betala tillbaka. Hon till och med ringde till fabriken.

– Mamma och pappa var härliga typer, säger Bengt.

Pappan var en riktig skröngubbe som kunde berätta och långt ifrån allt var sant. En riktig ljugarjöns var han, säger Bengt.

Mamma tyckte mycket om dikter och kunde deklamera timmar i rad.

Det intresset har Bengt också. Han har faktiskt skrivit dikter för skrivbordslådan sedan han var ung. Nu ligger det en rejäl hög papper på hans skrivbord, runt 600 dikter och kanske kan det tänkas att något förlag är intresserat.

Bengt ville lära sig språk och drömde om att bli diplomat. Det som lockade var det faktum att diplomater är ute i världen och löser konflikter och gör vår värld litet bättre.

I stället blev han lärare.

Han ser bildning som ett fredsprojekt och kunskap som ett förhållningssätt. Här refererar han till sin favoritförfattare, Jeanette Winterston som i sin bok ”Vintergatan går genom magen” har skrivit om det hebreiska ordet för kunna och känna, det är ju samma ord.

Jeanette bor i Cotswold i England och dit ska Bengt åka i sommar.

– Tänk om jag skulle skriva till henne och be att få intervjua henne, säger han.

Bengt gick på seminariet i Gävle. Som lärare har Bengt jobbat både på Rotskärsskolan, Komvux och i Hagaström och redan där blev han ombedd att handleda lärarkandidater.

Det har lett till att han numera har sin anställning på Högskolan i Gävle sedan 1995 och där han utbildar blivande lärare i didaktik, om undervisning och lärande och hur man får en så bra undervisningsmiljö som möjligt.

– Han har funnits hos mig, redan sedan innan jag kunde läsa. Mamma berättade om honom. När jag gick på Vasaskolan fick jag en idé om att man skulle bilda en Dagermanförening. Då blev det inte av. Anledningen till att Urban Forsgren och jag startade sällskapet var att det var deppigt i bygden. Thuntank gick på grund och spillde olja på våra vackra stränder. Skutskärs bandylag åkte ur allsvenskan. Sågen las ner, den som hade varit världens största. Och dessutom Tjernobyl. Då i maj 1987 startade vi sällskapet.

– Jag känner igen mig i Dagermans texter, hans tonfall och att han ville förstå världen.

– Det är mina tre söner.

– Det är att skapa livet, tror jag. Ibland tänker jag, och det är nog hemskt mot de religiösa människorna, att det är människan som skapat Gud till sin avbild. Inte tvärt om.

Det gjorde vi när vi miste människor och blev ensamma. Då blev livet så svårt och då behövde vi tröst.

– Jag vill nog pröva om jag har något att berätta med text. Några som läst mina dikter säger att det här är värt att sprida. Jag vill att mina nästa tio år ska vara mer mina.