Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Varning på stan

Mullrande amerikanare, svängig rock ’n’ roll och fester där spriten och bensinen flödar. Där har ni raggarkulturen i ett nötskal och anledningarna till att folk ett halvsekel efter femtiotalet fortfarande väljer den utskällda livsstilen. På lördag tar raggarna över stan, vare sig du gillar det eller inte.

Annons

Under våren har debatten om Gävles raggare rasat på insändarsidorna på GD:s webb. Av kommentarerna att döma tycks det nära på omöjligt att ha en nyanserad åsikt. Antingen älskar man, eller så hatar man raggarna och deras högljudda kärror. För att ta reda på vad raggarna själva tycker och varför de envisas med att åka runt och skräna mitt i natten, så svängde vi ner till raggarklubben Hillbilly’s för att reda ut begreppen. På lördag kommer Gävleborna i bästa/värsta fall konfronteras med uppemot 6 000 raggarekipage när vårens första stora ”cruise” går av stapeln.

Utanför Hillbilly’s ruffiga lokal på Näringen står de. Den gemensamma nämnaren som förenar alla raggare, de amerikanska bilarna från modern forntid. Alla med feta mullrande V8:or innanför huven. Vid en första anblick är det svårt att tro att det ska gå att få liv i de enorma plåtschabraken. Men när vi lite senare hoppar i bilarna för en sväng, så visar det sig att vraken spinner igång nästan lika lätt som en fabriksny Toyota.

Inuti den hårt femtiotalspyntade lokalen sitter hela gänget och väntar på oss. Beppe Ricknell har varit med i klubben sedan den startades för fyra år sedan. Hans självbild andas distans när han beskriver sig och de sina som skithögar.

– Folk kallar oss skithögar och då lär vi ju köra på det. Man ser på deras miner att de ogillar oss när vi kör runt. ”Barn, nu får ni hålla för ögonen, det kommer raggare”, säger Beppe och skrattar.

Micke Lasander sitter bredvid och bolmar på en cigarett. En glugg i garnityret vittnar om vilka reservdelar som är av störst betydelse för honom. Han håller med Beppe, men har en egen teori om hur det egentligen ligger till.

– Det beror på hur mycket de har druckit. Det kan vara spott och spe när de är nyktra, men när Svensson har fått sig några järn innanför västen så är det nästan så att de vill gosa med oss i baksätet. Folk betalar oss för att vi ska köra runt dem.

– Innerst inne tror jag alla vill vara raggare, säger han.

Orsaken till att folk ändå stör sig på just raggare tror Micke Lasander har att göra med att de är en så lättidentifierad grupp.

– Genom att man ser ut som man gör och genom att våra bilar sticker ut är det lätt att skylla all skit på oss. Samtidigt åker vanliga Svenssons runt i sina BMW:s med dunkande musik och beter sig. Vi är inte värre än folk är mest.

Trots alla orättvisa generaliseringar har raggarna i Hillbilly’s lärt sig leva med stämpeln som skithögar och bryr sig inte särskilt mycket om vad folk tycker.

Men när vi sedan åker raggarrundan tycker jag mig märka att en stor del av tjusningen i att glida runt i ett mullrande femtiotalsmonster är de reaktioner man får från folk. En helt masochistisk sysselsättning verkar det inte vara. Och visst är det lite kul när ungarna ropar efter oss, eller när man ser de storögda minerna från Gävles alla ”Svenssons”.

Trots minerna och tillropen så sitter outsider-stämpeln inte lika bläcksvart längre.

I och med att bilarna gått och blivit antikviteter så har raggarnas status höjts en aning. Dessutom har de alltid järnkoll på att den som kör är nykter och att bilarna trots sitt yttre är kördugliga och säkra.

– Vi är snälla och laglydiga killar och tjejer och det är ju veteranbilar vi åker omkring i. Det har ju blivit på modet med antikviteter, så vi får väl tacka Antikrundan för vår nya kultstatus. Men det har ju tagit sin tid, säger Micke Lasander och skrattar.

”Genom att man ser ut som man gör och genom att våra bilar sticker ut är det lätt att skylla all skit på oss. Samtidigt åker vanliga Svenssons runt i sina BMW:s med dunkande musik och beter sig. Vi är inte värre än folk är mest.”

Micke Lasander