Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vårt behov av Persbrandt

Annons

Fredagens premiär av ”I väntan på Godot” på Stockholms stadsteater är säsongens mest haussade.

Vad kritikerna kommer att tycka spelar mindre roll. Biljetterna sålde som smör redan första dagen, en viktig förklaring stavas Persbrandt.

Jan Malmsjö är Jan Malmsjö, Lena Endre är Lena Endre. Bara Mikael Persbrandt är Persbrandt kort och gott.

Veckan före premiären ger han inga intervjuer utan vill koncentrera sig helt på sin rolltolkning, och varför inte? När biljetterna släpptes före jul hade hugade köpare köat sedan klockan fem på morgonen. Den 16 december var 98 procent av vårens biljetter sålda.

Regissören Thommy Berggren har kallat Ingvar Hirdwall, Peter Andersson och Johan Rabaeus för sin ”innerkedja i hockey”. Mikael Persbrandt kommer inte att försämra våra möjligheter, sa han vid samma tillfälle.

– Med gänget som spelat ”Vildanden, ”Hemkomsten”, ”Fröken Julie” och nu den här, har jag haft utsålt varenda gång, säger han nu.

– Vi har fått en publik. Jag har inte tänkt mig det här som något kommersiellt utan Micke är en kompis till mig helt enkelt.

Vad är det då som gör intresset så stort? Teaterkritikern Leif Zern talar om ”I väntan på Godot” som något av ett prestigepjäs för många manliga skådespelare, och tycker att ”många Godot-projekt osar av grabbighet”.

Mikael Persbrandt ser han som en kemisk brygd, en blandning av egenskaper som ”en av våra bästa manliga skådespelare”, ”känd från film och tv” men också ett stort namn på löpsedlarna. Det sistnämnda är inte att förakta.

– Det finns ju många i hans generation som är lika bra skådespelare men som inte når samma status. Sedan tror jag också att varje tid har behov av en sådan person som alla kan förhålla sig till. Det är möjligt att det behovet har blivit större genom nya medier och en oerhörd kommersialisering, säger Leif Zern.

När Mikael Persbrandt hoppade av ”Måsen” på Dramaten efter premiären blev det en riksnyhet.

Teaterchefen Staffan Valdemar Holm höll en välbesökt presskonferens på kontoret medan Mikael Persbrandt själv kategoriskt vägrade uttala sig om exakt vad som fått honom att smälla igen dörren till landets nationalscen och svika sina kollegor.

Även teaterchefen Staffan Valdemar Holm konstaterar att löpsedlarna ökar intresset för Mikael Persbrandt. I Thommy Berggrens ”Fröken Julie” på Dramaten, med paret Persbrandt Bonnevie i rollerna, fick uppsättningen en särskild laddning, i synnerhet med rapporterna om att deras privata förhållande spruckit.

– Det är obehagligt när det blir privat som det blev med ”Fröken Julie”. Där fanns det en snaskighet som inte alls är i min smak, som ställde sig i vägen för det konstnärliga, det står jag för att jag tycker, säger Staffan Valdemar Holm i dag.

För att få genomslag i medierna räcker det inte med att vara snäll och duktig, konstaterar även Hillevi Ganetz, docent i genusvetenskap vid Uppsala universitet, som forskat om just idoler.

– En idol blir inte idol på att vara normal, det ser man på sådana som Madonna och Michael Jackson. Det måste alltid finnas något som skaver. Där är Persbrandt ett bra exempel. Hans privatliv är omskrivet samtidigt som han är skicklig på det han gör.

Rollen som riks-macho då, som blivit Mikael Persbrandts bland annat genom Beck-filmerna, drar inte den? Hillevi Ganetz är tveksam.

– Som genusforskare är jag försiktig med att generalisera, att kvinnor lockas av sådana män stämmer inte, kvinnor vill ha jämställda män. Men, och nu hårdrar jag, man kan se det på samma sätt som en dinosaurie, här är det någon som spelar upp en maskulinitet som känns väldigt daterad. Det är intressant i sig.