Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vem minns Harnings röst i dag?

I morgon är det världsbokdagen. Det är ett bra tillfälle att tänka på Anderz ­Harning.En gång en av de mest högljudda författare ­Sverige hade.I dag, näst intill bortglömd.

TILL MINNE

Den tilltagande buken som pressade rösten.

De bleka, feminina händerna fladdrande framför bröstkorgen. 

Blicken stickande under tung panna. Och alltid en dödande replik beredd på tungspetsen. Särskilt om det var kvinnor i rummet.

Ja, de som minns honom, minns honom tydligt.

Få författare har slagits (också handgripligen) för litteraturens frihet som just Harning. I morgon, den 23 april, är det exakt 20 år sedan han gick bort, 54 år gammal, i sviterna av ett benbrott efter ett olyckligt fall.

– Hade jag varit full hade det aldrig hänt, sa han ofta.

Vilket sannolikt var helt sant. Anderz Harning kunde i stunder bära sin tyngd med dansörens grace. Då var det som om det bodde en annan gestalt därinne. En som ville ut. En som önskade sig ett annat liv.

Anderz Harning växte upp i ett nazistiskt hem i lilla Stocka vid Hälsingekusten. I de två vibrerande självbiografiska romanerna Stålbadet och Asfåglarna beskriver han styvmoderns utstuderade sadism. Hennes avsky för pojken – han som var etwas anderes, något i hennes ögon artfrämmande – tog sig häpnadsväckande uttryck. I romanerna kulminerar kraftmätningen när hon försöker kastrera sin styvson.

Böckerna han läste lät hon bränna. Han lärde sig gömma svenska klassiker i skogen.

Med pekfingrarna skrev han så småningom en rad typiska 1960-talsromaner. Tidningslorden (1977) gav honom kultstatus, Där angrep han mediesystemet inifrån och boken blev obligatorisk kurslitteratur på den tidens journalistutbildningar. Under 1980-talet nischade han in sig på byråkratsamhället, och kan ses som en sorts rå förlaga till Janne Josefsson. Så småningom blev samhällskritiken allt mer monoman.

Allt som allt skrev han 15 romaner, samt filmmanus, pjäser, noveller och mänger av kåserier och krönikor, framför allt i Dagens Nyheter och Gefle Dagblad.

Som krönikör hade han imponerande slagvidd, vilket inte sällan framkallade hjärtrusning hos redaktörerna. Ett av mina egna allra sämsta möten med Harning var just kring hanteringen av en krönika. En het sommardag sitter jag och vrider mig på redaktörsstolen på GD, väntande på att kolumnisten ska komma in med sitt alster. Då ringer de från växeln. En man har meddelat att manus finns att hämta på restaurang Ugglan, alldels intill Gävles tidningskvarter. Jag bör ta med arvodet i sedlar.

Jag gör så, finner honom i krogens dunkel, omgiven av flinande män, av den sort som gärna fylkas kring manliga konstnärer med pengar.

Harning pekar på bröstfickan och säger. Här är mästerverket. Hit mig pengarna, lilla fröken!.

Jag gjorde som han sa. Han hånlog. Entouraget flabbade. Inte fanns det något manus. Inte blev det någon krönika just den veckan.

Liknande historier flödade på ett Harningseminarium som Hälsinge akademi ordnade för en tid sedan på Hudiksvalls teater. Anderz Harning var tillsammans med bland annat författaren Sven O Bergkvist och filmaren Jonas Sima en av dem som grundade Hälsinge akademi 1988. Ganska snart under dagen gav skabrösa minnesbilder vika för författarens andra sidor, inte minst hans finstämda naturskildringar där de små döttrarna rör sig som solar.

Också okända och förbluffande sidor av konstnären Anderz Harning kom fram. Jonas Sima hade grävt i arkiven och kunde visa osända filmaavsnitt, till exempel av en dockteater, gjord i samarbete med Marionetteatern i Stockholm, där Harning skrivit manus och uppträder som omnipotent dockspelare. Vi fick se honom dansa mellan de stora dockorna, allt medan glaset (med oblandad sprit) tömdes, gång på gång på gång.

Om han levt i dag, hade han fortfarande kunnat agera som en slugger?

– Knappast. Dagens medielandskap är så iskallt och smart att han nog fått svårt att platsa, menade samtidshistorikern Lars Ilshammar, till vardags chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

– Harning var ett barn av sin tid och 1980-talets självgoda socialdemokrati krävde en kritiker av hans oförställda slag, Men i dag … nej knappast. Och en sak är säker; inte hade tiden tillåtit hans sätt att förhålla sig till kvinnor.

Vad hade då en Harning anno 2012 attackerat?

Från publiken kom mängder av förslag: Carema, nyttosamhället, sveket mot landsbygden…

Så, plötsligt sänkte sig en tung saknad över lokalen.

Det var när alla insåg att ingen ännu kunnat ta Anderz Harnings plats.

I morgon, på världsbokdagen, publicerar vi en essä om Anderz Harning och alko-hålet, skriven av hans barndomskamrat författaren och läkaren Claes Sundelin.