Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vem ska de hata sen då?

Ingen rädder för vargen här! sjunger de tre små grisarna i sagan. Modigt. Men är man en liten gris bör man nog vara ganska rädd. Fast de som är räddast för vargen i dag verkar huvudsakligen vara stora, starka karlar som dessutom gärna är beväpnade. Det är i alla fall den bild jag får när jag läser insändare, bloggar och diverse forum på nätet. Ingen annanstans är ilskan och bitterheten så stor som hos varghatarna. För det finns ett hat, så starkt och intensivt att jag blir uppriktigt orolig över hur vissa människor mår. För hur jag än läser och tolkar statistiken så hittar jag ingenting som motiverar detta hat. Och därför undrar jag om det egentligen är vargen som gör dessa män(niskor) så otroligt arga?

Vi pratar alltså inte om vanliga vargmotståndare nu, för det är något helt annat. Vargmotståndare är de som önskar få bort vargen från våra samhällen så att de kan ha sina hundar lösa på gården och våga låta dagisbarnen gå på skogsutflykt. Jag tror att jag är en själv, även om vi inte haft några problem här i Valbo.

De människor jag pratar om ser det som sin mission att till varje pris få bort varenda förbannad vargjävel från vårt solsystem. De trycker gladeligen på gilla-knappen på facebook när någon lägger upp ett foto av ett avsågat varghuvud i en toalettstol. Men vad händer egentligen med allt hat den dag de lyckas? Vem, eller vad, ska de hata då?

Jag tror inte de här människorna bor i städer utan föreställer mig att de bor på platser där bebyggelsen möter obygd. Platser som hamnade bredvid när man drog de stora vägarna. Platser där den lokala affären slagit igen på grund av vikande kundunderlag. Platser där det aldrig kommer att byggas kommunala sporthallar eller belysta cykelbanor. Platser där jobben försvunnit. Platser där man känner sig närmare Kiruna än Stureplan.

Någonstans djupt inom sig anar man kanske också att man själv har någon form av ansvar för och del i allt detta, men man förstår inte hur. Och vems är felet? Och vad kan man göra? Ja, de som kan göra något sitter i Stockholm och skiter fullständigt i en. Och eftersom man själv inte kan göra något så börjar man givetvis leta syndabockar, någon som får stå till svars för all jävla skit. Vargen. Vargen som – trots att den inte dödat en människa i vårt land sedan 1821 – man kan enas om är ett hot mot den egna säkerheten, mot jobben, familjen och fanimej om det inte är vargens fel att ingen flyttar hit och macken slog igen också.

Antropocentrism, har jag precis lärt mig, innebär att man sätter människan före allt annat, och djur och natur värderas enbart utifrån dess nytta för oss människor. Jag är helt övertygad om att en människa som är nöjd med livet väljer – och klarar av att – leva i harmoni och samklang med naturen. Men känner man sig besviken, maktlös och frustrerad ligger det kanske nära till hands att man blir en antropocentriker. Frågan är bara vad de ska göra med allt sitt hat när den sista vargen är skjuten, och de upptäcker att vägarna fortfarande bara går förbi och ingenting egentligen förändrats?

Larry Forsberg