Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem vill bo i det mörka landet?

/

I en serie artiklar har vi här på kultursidan skärskådat det som inom litteratur och film kallas ”country noir”, den mörka, svärtade landsbygden. En inledande överblick av genren (3 juli) följdes av Lars Ekstrand kritik av country­- noir-romanens skapare, Daniel Woodrell (6 juli) . En novell av Viveka Sjögren (10 juli) tittade in i mörkret med genus i fokus. I söndags (17 juli) diskuterade forskaren Mikael Vallström faran i att genren cementerar skillnaderna mellan stad och land. Det här är den sista artikeln i serien.

Annons

Country noir har, liksom guden Janus, två ansikten.

När svensk landsbygd sveps in i en kappa av brott och mörker triggas den övergivenhetskänsla som står och väntar bakom varje sliten logvägg och varje tjälskadad vägkrök.

Men på samma gång ger country noir en befriande motbild till den botoxade bild av svensk landsbygd som turistbroschyrer och destinationsutvecklare producerar, just nu i alldeles för stor mängd.

Berättelser är starka verktyg. De gör något med oss. De påverkar våra idéer om oss själva. De får oss att se omgivningen på nytt vis.

Det senaste decenniet har såväl psykologer som politiker och marknadsförare allt mer intensivt engagerat sig i hur stora, övergripande berättelser påverkar våra liv. Genom att hämta kunskap från litteratur och teater försöker de lära sig hur historierna bygger sin makt över oss.

En nestor inom forskningen är den amerikanske psykologen Jerome Bruner. Han menar att det vi kallar ”kultur” kan beskrivas just som en samling berättelser. De avgör vad som är normalt eller önskvärt, vad som är möjligt att drömma om och vad som är tabu.

De här ”stora historierna” ekar i folksagor, nyhetsartiklar, ordspråk, skolundervisning … I dem finns ett slags böjningsmönster för våra liv. Det är inom ramen för de här mönstren som vi tolkar vår vardag och våra erfarenheter. Det är genom dem vi placerar in oss själva i världen.

Jag tänkte mycket på Jerome Bruners resonemang när mordet i Hofors dominerade nyhetsförmedlingen i maj. En lärare hade misshandlats till döds i sitt eget hem. Bara några dagar efter tragedin protesterade politiker och invånare mot den negativa publicitet som Hofors fick i nyhetsrapporteringen. En ny, stark historia var på väg att kleta sig fast vid ett samhälle. Dödsmisshandeln och omständigheterna kring den höll på att teckna en ny kontur runt Hofors, förvillande lik country noir.

Men vem vill leva i ett country noir-land?

En polisutredning kan ibland te sig som ett starkt strålkastarljus, som för ett ögonblick tränger in i ett samhälle och naglar fast individerna vid platser, repliker och handlingar.

I utredningen kring dödsmisshandeln av läraren Tommy Johansson bränns några timmar av Hofors inre liv fast. De 900 sidorna är på alla plan mer uppskakande, drabbande och obönhörliga än alla de romaner vi tangerat i den här serien.

I kort sammanfattning handlar utredningen om hur några människor under en försommarnatt blir fångar i ett fasansfullt förlopp. I förhören får man intrycket av att de själva såg det som omöjligt att bryta sig ur händelsekedjan. Också de groteska filmerna, tagna med mobilkamera, vittnar om samma sak.

De envetna polisfrågorna avtäcker några av de sprickor som finns i varje samhälle.

Inte minst ångar de kollektiva rädslorna fram. Den tysta överenskommelsen om vilka, eller vad, man ska akta sig för får plötsligt sin formulering. Likaså vad som anses möjligt, och omöjligt att göra just i den del av världen som heter Hofors.

Det finns intressanta exempel på hur orter, som fått en oönskad stämpel, arbetat sig ut ur det sorgkantade. Ett näraliggande exempel är Söderhamn som för några år sedan skakades av ungdomsvåld och så kallade rasistbråk. Vinkeln var given och välkänd: ”Fasaden rämnar i småstadsidyllen”.

I en nyutkommen bok, ”Att återerövra framtiden” (Nordic Academic Press) undersöker Mikael Vallström hur den gamla, snäva ramen för vad som gällde i Söderhamn mycket medvetet byttes mot en ny, med vidgade möjligheter. Verktyget var kommunens ungdomssatsningar. Det är en fascinerande läsning, inte minst när Mikael Vallström lyfter fram de intervjuer som i efterhand gjordes med huvudpersonerna, alltså de en gång så aggressiva ungdomarna. Där visar han hur övergripande samhällsberättelser, inte minst i medierna, effektivt påverkar människors självbilder och binder dem till ett visst beteende-mönster.

Söderhamn satsade, och kunde efter ett par år växla in kronorna i ett rikare socialt och demokratiskt kapital.

Ett annat exempel på hur en plats försöker arbeta sig ur ett gammalt böjningsmönster, in i ett annat, friare, är Malmfälten. Huvudarbetsgivaren LKAB beslöt förra året att bidra till att förändra bilder och självbilder på gruvorterna Kiruna, Svappavaara, Gällivare/Malmberget.

De gör det genom teater. LKAB har slutit ett mångmiljonkontrakt med Norrbottensteatern. De närmaste åren kommer alla barn och ungdomar att få se länsteaterns föreställningar och LKAB står för notan.

– Det handlar om trivsel och om alternativ i livet, har LKABs informationschef förklarat.

Gamla och nya berättelser spinner sina trådar, kring platser, skeenden, grupper. Och vi berättar, för det är så människan gör för att förbli just människa. Men vad är det vi berättar om oss själva? Och varför? Hur påverkar de stora historierna våra privata utsagor?

Etnologiprofessorn Birgitta Svensson, en gång i tiden verksam med stadsplaneringsfrågor i Gävle, genomförde i slutet av 1990-talet ett, fortfarande tänkvärt, intervjuprojekt.

Birgitta Svensson är en orädd forskare. Hon doktorerade till exempel på resandefolket utan att först anpassa sina frågeställningar till tidens politiska korrekthet. Det gav starkt eko.

Den här gången intervjuade hon en rad interner på Malmö fängelse om barndom, uppväxt, vändpunkter i livet. Den underliggande frågan var ”varför blev det som det blev?”

Internerna visade sig vara skickliga och medryckande livsberättare, men efter ett tag insåg Birgitta Svensson att hon fick höra samma historia, om och om igen. De stående inslagen var fosterhem, ungdomsvårdsskolor, droger, återfall osv. Hon urskilde en schablon, som inte alltid visade sig ha så mycket med det verkliga livet att skaffa.

Genom förhör, bedömningar och personundersökningar hade internerna utvecklat en skicklighet i det hon kallade ”misslyckandets berättarkonst”, en stereotyp som de allra flesta kriminella har att förhålla sig till.

Att berätta är en del av människolivet.

Men vad är levnadsberättelse och vad är livshistoria?

Vem tillhandahåller matrisen?

Och hur skaffar vi oss makt att bryta den?

Country noir ligger inte i Hofors.

Det ligger heller inte i Svappavaara eller Söderhamn.

Det ligger inom oss själva.

Mer läsning

Annons