Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vemodigt och magiskt på Spegeln

Weeping Willows spelning i går avslutades i ett crescendo. Visserligen ett ganska tyst sådant för det var bara Magnus Carlsson som ensam sjöng Blue Moon endast ackompanjerad av publikens handklapp.

Annons

Det var en magisk avslutning av ett band som inte fick gå av scen för publiken.

Det började mycket softare och mycket mer trevande. Inledande When Our Hearts släpar nästan sig fram i ett soft bakgrundsljus som ett sömnigt Doors. If You Know What Love is och The Burden får inte upp stämningen mycket mer, det känns som Weeping Willows är en gammal maskin som behöver lite tid att komma upp i varv.

Magnus Carlsson är oklanderligt klädd i snygg kostym, resten av bandet ser ut som gamla rockrävar som varit kompmusiker hela sitt liv, Magnus är familjär med publiken och verkar vara uppriktigt glad över att få vara tillbaka på Spegeln igen.

Som femte låt gör de en träsk bluesig version av Velvet Undergrounds Pale Blue Eyes och nu börjar det hända något, det blir en nerv i allt och bandet höjer sig ett snäpp. Publiken vaknar också upp. So it’s Over och Loiusa, båda från bandets debut- album är alldeles utmärkta och den där känslan av vemod som är bandets varumärke kommer fram.

Att bandet började som ett coverband märks, en alldeles utmärkt version av Wicked Games får vi också. Problemet med att spela svinbra covers på ett ypperligt sätt gör att de egna låtarna blir tyvärr lite sämre. Att de dessutom smyger in Radioheads Fake Plastic Tree gör mig lite fundersam att de inte litar riktigt på sitt eget material. De har i alla fall gjort sex album med eget material. Men det vemod de bygger upp ända fram tills den Depeche Mode- aktiga Touch Me är magnifikt. Extranummer kommer och som tredje låt blir det givetvis Broken Promised land som på skivan kan kännas som en Walker Brothers-pastisch men på scen blir rent ut sagt majestätisk. Men publiken vägrar släppa bandet av scenen så de ger oss Tom Paxtons originalversion av låten som Fred Åkerström blev känd med hela svenska folket. Till slut går bandet av men Magnus står kvar och en Blue Moon som kanske skulle vara två rader blev ett avslut som blir svårt att glömma.

Peter Alzén

Annons