Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi har sett operan som Gävlesopranen Sanna Gibbs gör succé i

Kungliga Operans nya "La Bohème" – med Gävlesopranen Sanna Gibbs i en av huvudrollerna – sänds till Folkets Hus-biografer över hela Sverige på lördag. Men inte till Gävle. Jens Runnberg såg uppsättningen på plats.

Världstenoren José Cura har alltid brytt sig om helheten i musikföreställningarna och inte stannat vid sin roll som sångare.

I sina första framträdanden i Sverige, i Dalhalla 1999 och 2002, intog han också rollen som dirigent framför London Symphony Orchestra och Sinfonia Varsovia.

Han började regissera operauppsättningar 2008 och fick 2012 erbjudandet om att göra La Bohème på nationalscenen. (Det är inte omöjligt att han villkorat sina framträdanden som bland annat Mario Cavaradossi och Andrea Chénier med att han också ska få regissera, men det vet jag inget om.)

Han tog sig an uppgiften genom att promenera runt i Gamla stan och smet också in i Blå tornet och lade sig i Strindbergs säng, eftersom han beundrat Strindberg sedan han spelat Jean i "Fröken Julie".

När han i bokhyllan såg en rygg med ”bohemer” i titeln hade han sitt koncept.

Gänget med fyra fattiga konstnärer i Puccinis La Bohème tar gestalt i författaren August Strindberg, kompositören Edvard Grieg, filosofen Søren Kirkegaard och målaren Edvard Munch.

Musetta blir Munchs älskarinna Tulla Larssen, medan Mimí av någon anledning inte kallas exempelvis Frida Uhl, Harriet Bosse eller Siri von Essen.

Puccini, som gärna gick rakt in i handlingen utan ouvertyr, får i denna uppsättning finna sig i att Griegs vedermödor med att komponera Morgonstämning vid pianot öppnar hela föreställningen.

Munchtavlor som Kyss, Solen och Skriet projiceras oerhört effektfullt i scenens bakkant, och i fin interaktion med epiken.

Det som är känt om Strindbergs stora svartsjuka korresponderar fint med detta framträdande, osympatiska personlighetsdrag hos Rodolphe (Augusto). Munch och Strindberg träffades ju, var vänner och centralgestalter i bohemkretsen på Zum schwartzen Ferkel (den svarta griskultingen) i Berlin, hade samma älskarinna och blev senare också ovänner. Munch målade Strindberg (också ett nidporträtt) även i verkligheten.

Det är alltså en uppsättning som väcker nya konnotationer runt det som sker sceniskt, åtminstone för den del av publiken som tar spjärn i de historiska karaktärer som Cura gör.

Det måste man inte.

Verket skulle inte vara ett av operalitteraturens två-tre mest spelade över huvudtaget, om det inte också innehöll ett effektivt drama i alla fall.

La Bohème fångar i fyra akters korta brottstycken förälskelse, parbildningscynism, vardagsgräl och obotlig sjukdom. Verket ställer frågor om vad pengar betyder för ett förhållande och vid vilken tidpunkt en skilsmässa blir den enda utvägen.

En föreställning som är ovanligt jämn och hög ned till minsta biroll, har ändå två inslag som sticker ut och gör den till en konstnärlig framgång.

Daniele Callegari intar en rent sångarstödjande roll framför Hovkapellet och sällan hör man en dirigent som i så här stor utsträckning ”andas” med sångarna. Med en ungdomlig och inspirerad ensemble i god form blir ett sådant förhållningssätt oerhört njutbart.

Yana Kleyn sverigedebuterade i just denna roll på Skäret 2011 och har växt ut till en av nationalscenens verkliga stöttepelare i det lyriskt-dramatiska facket. Hon är värd precis alla hyllningar hon får av publiken.

Och med tenorer som Daniel Johansson (och Tobias Westman) som tar för sig allt mer ser den svenska återväxten på tenorsidan ut att vara säkrad.