Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Vi ljög om att vi hade ett band"

/

I dag (onsdag) är det stor releasefest på Spegeln för Twiggy Frostbite, bandet som Elin Lindfors och AnnaKarin Berglunds startade för tre år sedan i London. Det som började som en vilja att göra musik tillsammans - gärna något kallt, vintrigt och kantigt - har utvecklats till ett fullfjädrat band på fem personer, Elin Lindfors (sång), AnnaKarin Berglund (keyboard), Emma Sjöberg (bas), Joel Thedéen (gitarr) och David Kramer (trummor).

Annons

- Vi skickade in en demo till musikpristävlingen som P4 anordnade där jag och AnnaKarin spelat in en låt akustiskt. Men vi ljög och skrev att det fanns ett band också, vilket det inte gjorde just då. Vi skrev också en väldigt fin biografi över bandet. Vi kanske inte direkt ljög, men det man kunde läsa mellan raderna var kanske inte helt sant, säger Elin Lindfors.

När de sedan fick veta att de gått till final och att de skulle spela live hemma i Sverige om två veckor drog de bara ihop folk de kände som fick spela.

- Vi gjorde verkligen bort oss totalt, minns Elin och skrattar lite åt minnet.

Men nu har det gått tre år och bandet och musiken har fått tid att forma sig. Med några timmar kvar till kvällens fest och spelning råder ett förväntansfullt kreativt kaos inne på Spegeln. Elin tar plats i en av de röda gamla biofåtöljerna för att prata lite om sin hemstad där hon är född och uppvuxen. Nu bor hon tillsammans med AnnaKarin i en lägenhet på Brynäs.

- Jag är uppvuxen i Bönan och jag gick jazzlinjen på Vasaskolan. Tog studenten 2004. Sedan gick jag en musikproduktionsutbildning här i Gävle och då gjorde jag mitt exjobb i London. Jag och AnnaKarin drog dit för att skriva låtar, för att komma bort lite och fokusera. Och för att se om låtarna blev annorlunda på något sätt.

- Att det är så nära till allt. Men det är också en väldigt bra plattform för oss som spelar i band. Det finns mycket människor att samarbeta med och många replokaler och så. Resa behöver man ju ändå, oavsett var man bor, och det är ganska lätt att ta sig till andra platser härifrån.





- Boulognern. Det är fint att vi har grönskan och en å som rinner genom stan. Men jag åker också ofta ut till Bönan eftersom jag är uppvuxen där.





Det måste nog bli Klubb volym i så fall. Nu är jag ju inte helt opartisk, det är min pojkvän och mina bästa kompisar som har klubben, men jag trivs väldigt bra där.





- Spegeln.





- Jag tror det får bli någon finsk stad faktiskt. Vi har varit där och spelat en del på senare tid och det finns en nyfikenhet och ärlighet där som jag tror Gävleborna kunde behöva lite mer av. De är verkligen ärliga där och säger till om något inte är bra och så, och frågar om de undrar över något. Det är vi inte så vana vid här. Men Helsingfors är så stort, så det får nog blir Åbo. Gävle kunde bli mer som Åbo.



- Den här idén med en helpdesk för kulturarbetare, det hade varit bra om det hade funnits en sådan. (Ingick i Gävles planer för kulturhuvudstadsåret 2014. En slags interaktiv databas där kulturarbetare kunde få hjälp av knyta kontakter, med andra utövare och med näringslivet, nationellt och internationellt. reds. anm.) Jag tror det skulle vara jättebra för Gävle om man kunde hjälpa kulturen att bli självförsörjande.





- Ja, och jag har det där lite själv märker jag. Jag tror liksom inte riktigt på något förrän jag ser det. Det är lite typiskt för Gävle. Jag tror det är för att man är så rädd för att bli besviken. Sedan tror jag att många här är väldigt nöjda med vad de har också, det är därför som folk är lite avvaktande inför nya projekt och förändringar – de är helt enkelt inte tillräckligt missnöjda.





- Det är en väldigt avkopplande känsla. Man kan släppa sina väskor och bara vara. Sedan kommer ju den där känslan av att vara hemma också såklart.





- Det är där vid gammelbron över ån. Det är så fint att sitta där i parken och titta ut över ån och de små fina trähusen som ligger där.





- Polishuset. Det är liksom så otroligt svenskt och tråkigt.





- Ja, det blir ju alltid så att man hamnar på Spegeln förr eller senare. Hela huset är så speciellt och det är fantastiskt att det finns så mycket där, både café och konserter och så ligger det så centralt.





- Det är väldigt lätt att få nära kontakt med folk här. Om man vill är det inte svårt att lära känna människor på riktigt. När vi bodde i London var det inte heller så svårt att få kontakt med folk, men det blev aldrig något långvarigt. Där kom det ju nya människor hela tiden. Det känns som man är mer beroende av varandra här, eftersom det inte finns så många andra.





- Det får bli båda. Jag tycker bättre om att vara med själv än att sitta och titta på sport. Det enda lag jag verkligen brinner för och hejar på är Svenska handbollslandslaget. Vi träffade dem en gång och de var så otroligt trevliga!





- Det måste nog bli Marcus och Christer på Spegeln. De är verkligen otroliga. De är så duktiga på sin sak, de gör så mycket med så små medel. Inga andra skulle kunna få det här huset så levande med så små resurser.





- Efter jul kan den brinna. Innan dess ska den bara stå där och vara fin. Men det där spänningsmomentet är ju lite roligt, hur det ska gå och så. Jag tycker inte om den här hårdbevakningen som har varit nu, speciellt inte när de impregnerade den, då är det ju verkligen ingen sport längre.





- Jag skulle gärna vilja tillhöra Norrland.





- Ja, jag skulle kunna ta en som min kompis egentligen hittat på. Hon har startat ett soloprojekt, men först hade hon inget namn. Då skrev hon bara ”name the pet” på sin Myspace-sida, så att folk fick bestämma vad hon skulle heta. Men nu har namnet blivit kvar. Men det tycker jag Gävle kunde göra också, ”name the pet” så får folk komma med egna idéer.

Mer läsning

Annons