Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi tänker inte rationellt om klimatet

/
  • Senast det var så varmt på jorden som Världsbanken spår att det blir om 50-100 år var för 20 miljoner år sedan. Homo sapiens uppträdde längt senare, för ungefär 200 000 år sedan.

Frågan är ibland vad som är mest plågsamt, att få fel eller att få rätt.

Annons

Om två personer är övertygade om att motsatta händelser kommer att ske, och den mest negativa av de bådas prognoser slår in, då är det en klen tröst för pessimisten att ha fått rätt. I synnerhet om skillnaden mellan optimistens och pessimistens scenario är en fråga om liv eller död.

I måndags släppte Världsbanken rapporten ”Turn down the heat – why a warmer world must be avoided” som konstaterar att jorden är på väg att få ett fyra grader varmare klimat – inom bara 50 till 100 år.

Detta borde inte förvåna någon som följt klimatfrågan bara de senaste åren. Alla nya prognoser är värre än de tidigare, som alla har underskattat accelerationen i uppvärmningen.

Det tidigare omhuldade målet att uppvärmningen skulle stanna vid två grader har inget samband med hur kurvorna lutade när målet slogs fast. 2-procentsmålet byggde på att världen skulle förmå att bryta kurvorna. Men det är tyvärr inte bara så att världen har misslyckats med att böja kurvorna nedåt, tvärtom har vi i stället gasat på ännu mer – uppåt.

Att det fortfarande finns människor som tvivlar på att det allt varmare klimatet beror på människans avfall av växhusdrivande gaser, måste söka sin förklaring i hur vi människor är beskaffade psykologiskt.

Vi har ingen nedärvd genetisk erfarenhet av ett så varmt klimat som jorden riskerar att nå upp till redan under vår livstid. Senast det var så varmt var för 20 miljoner år sedan. Homo sapiens uppstod för 200 000 år sedan. Människan har ju tvärtom snarare positiva erfarenheter av värme, pälslösa som vi är. Att kunna göra upp eld med fossilt bränsle är ju en av mänsklighetens tidigaste landvinningar.

Fyra grader mer eller mindre är spontant kanske inte lätt att se något problem i om man lever i ett klimat som fluktuerar mellan +30 och –30 grader över året. Men fyra graders ökad medeltemperatur kan ju till exempel vara skillnaden mellan om snövintrar är regel eller undantag.

Man antar dessutom att uppvärmningen på Nordkalotten kan bli så mycket som +7-8 grader, eftersom uppvärmningen inte tros fördela sig jämnt över klotet. Då smälter inte bara Arktis (vilket antagligen redan nu är för sent att stoppa), utan även Grönland, och havsytan kan stiga med 5-10 meter, vilket gör att trafikavstängningsdebatten vid Rådhusesplanaden i Gävle kommer att handla om båtar i stället för bilar.

Men det är förstås ändå ett lyxproblem jämfört med att hela länder måste evakueras framför allt runt Medelhavet och i Sydasien, på grund av hetta och havsnivåhöjning.

I de länder som trots allt inte behöver evakueras kommer ändå återkommande värmeböljor att skörda offer. Man beräknar att den heta sommaren 2003 skördade 50 000 döda i Europa. Det är den största miljökatastrofen i Europa i modern tid, långt värre än Tjernobylolyckan.

Endast om man värderar det som ett mindre lidande att många med absolut säkerhet kommer att dö av värmeslag, än att färre eventuellt kommer att dö av strålsjuka, kan man vara för att kärnkraft ska avvecklas före fossilkraft.

Eller så tvivlar man kanske helt på att växthuseffekten överhuvudtaget existerar. Tvivel är en sund egenskap, men ibland kan den övergå i rena konspirationsteorier. Ju mer eniga som vetenskapliga auktoriteter är (som när det gäller växthuseffekten), desto säkrare blir också de konspirationsteoretiskt lagda om motsatsen. Särskilt om det är inte bara är vetenskapen som är enig, utan, som i detta fall, otroligt nog även världens politiska ledare (så länge USA:s president inte är republikan).

Tyvärr är dock den politiska enigheten lika stor om att inte just det egna landet ska minska växthusgasutsläppen.

Ekonomisk vinning är också en känd mänsklig drivkraft, så passar inte verkligheten ihop med affärerna så ligger det nära till hands att revidera den förstnämnda. Den mäktiga fossilindustrin har ett betydande intresse av att förringa eller förneka växthuseffekten.

Prestigeförlusten i att erkänna att man haft fel kan vara mänskligt outhärdligt. Miljörörelsen har låst sig vid att kärnkraften, som inte producerar en enda växthusgas, är farligare än fossila bränslen. Detta därför att rörelsen uppstod innan växthuseffekten var allmänt känd, och dogmerna ristades i sten.

Miljörörelsen hyllade Österrike som på 70-talet inte tog sitt färdigbyggda kärnkraftverk i drift utan valde kolkraft i stället. Samma jubelrop möter nu Tyskland och Japan som inte använder sin energiomställningspotential till att avveckla så mycket kolkraft som möjligt utan avvecklar i stället sin koldioxidfria kärnkraft som inte är ett hot mot global uppvärmning.

Frågan är då bara: Om nu, som några hävdar, Världsbankens, FN:s klimatpanels och alla andras enhälliga katastrofscenario ändå skulle vara en bluff – vad skulle vi ha att förlora på att ändå välja den säkra sidan och avveckla de fossila bränslena?

Och omvänt: om vi är eniga om att vi med 100 procents säkerhet vet att en uppvärmning av jorden med fyra grader kommer att orsaka hundratusentals eller miljontals människors död i sjukdomar, hungersnöd eller ”bara” värmeslag, och att vi får evakueringszoner i hela världsregioners storlek där det i dag bor miljarder människor –

– vad skulle världen då ha att förlora på att låta kärnkraften få vara med till sammans med den förnybara energin och bidra till att ersätta fossilbränslena, när vi inte med 100 procents säkerhet vet att samtliga världens kärnkraftverk kommer att haverera inom 50 år, och om detta inträffade skulle det ändå inte orsaka samma förödelse som vi med absolut säkerhet är på väg mot när världen bränner kol i stället för uran och thorium)?

Psykologiskt tycks vi, den blott 200 000 år gamla arten homo sapiens, tendera att reagera så att ju mer fruktansvärd den framtid vi kan skönja vid horisonten är, desto mer lockande känns det att stoppa huvudet i sanden och hoppas att det hela bara är en ond dröm.

Allt har ju gått bra hittills. Liksom.

David Nyström

Ledarskribent

Annons