Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vilket härligt finalös, Ale!

Annons

Så var den här, Ale Möllers avslutningskonsert som Artist in residence i Gävle konserthus. I fyra år har han bjudit på den mest varierande musik man kan tänka sig. Det har varit oerhörda möten som gett stora upplevelser.

I går var det oerhörda röster som intog scenen.

Jag har den allra största respekt för Ale Möller och hans musikaliska kompass. Men rubriken fick mig att associera till cirkuskonster, ekvilibristrik, uppvisning på bekostnad av inlevelse.

Så fel jag hade!

Vilket ofantligt ös det blev! Vilka helt osannolika kombinationer! Och vilka fantastiska upplevelser som Ale med gäster bjöd på!

Scenen var dukad som ett vardagsrum, med stolar, bord, flaskor, med vatten förstås, gula draperier.

Sen kom de, en efter en och presenterade sin specialitet.

Först ut schweizaren Christian Zehnder. Honom har jag faktiskt sett en gång tidigare, för tre år sedan i Schweiz och då spelade han tillsammans med en man som spelade på en massa alphorn.

Nu var han ensam med sig själv och det blev minst en duo. Denna man har en fantastisk röst som han kan använda till att sjunga duett med sig själv, genom märkliga övertoner som drillar som silverklockor.

Han spelar dessutom dragspel, men inte som vanligt folk. Han sitter med ett dragspel, tvärs på knät, som han huggit diskanten av. Så lyfter han bälgen och basar som ackompanjemang till sin sång. Jodå, han joddlar också. Och muar som riktiga alpkor. Och så berättar han drastiska historier och spelar det argentinska dragspelet, bandoneon. Det gör schweizare, berättar han, när de klivit upp på alptoppen och skymtar hav och palmer.

Men Christian var bara en av många märkliga artister denna avskedskväll som fick publiken att stampa, jubla, ja gå upp i total extas.

Svante Drake är ett fenomen för sig som tycks ha ett inbyggt slagverk i kroppen. Det hanterar han med dråplig humor. Mats Öberg ni vet, fenomenet på keyboard och Svante har fattat tycke för varann och de körde en totalhumoristiskt show.

Sen kommer fyra herrar från Mongoliet in på scenen, med märkliga stränginstrument och trummar. De kör en show där de ena stunden låter som urljud för att sedan trolla fram nästan hambotakter, eller norsk folkmusik. De brummar omväxlande med övertonssång. Fast egentligen handlar nog det mesta av deras musik om alla dessa hästar som travar på den mongoliska slätten.

Ta sedan mongolen Hosoo, joddlaren Christian och samen Wimme Saari från norra Finland och låt dem improvisera tillsammans så blir det en upplevelse olik något annat.

Vad kan då en svensk operasångerska bidra till i detta sällskap?

Jodå, hon passar också in. En koloraturaria, en kantat av Bach, kan mycket väl kompas av Ales gäng av musiker. Och självklart svänger det loss som inget annat. En klockaria ur den franska operan Lákmé av Delibes passar också utmärkt i sammanhanget.

Så vad kan man säga? Tack Ale, för alla fantastiska upplevelser som du bjudit oss på.

Jag tror inte att vi behöver oroa oss över att han försvinner. Ganska snart är han här igen, med en julkonsert.

Kerstin Monk