Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Wadling utmanar sin scenskräck

Efter sommaren kommer tre nya skivor med ”Sveriges bästa rockröst”. Och det är inte allt. Jobbet med föreställningen ”Korpen” har gett Freddie Wadling både nya impulser och nya vänner.

Annons

Så fort man ser Freddie Wadling halta fram, eller bara pratar med honom, så kan man inte låta bli att känna en viss oro.

Precis som vanligt är Freddie Wadling också lite skygg till en början, tittar under den icke-existerande luggen. Sedan tar samtalet fart och insikten slår: Freddie Wadling är inne i en produktiv fas och verkar må bättre än på länge.

– Jo, men exakt så är det! Det är skillnad på smärta och lidande. Jag är ganska produktiv nu, men hade kunnat göra ännu mer om jag inte haft så ont. Jag gör saker trots det! säger han nöjt.

Freddie Wadling har en produktiv och lång karriär bakom sig, med Liket lever, Cortex, Leather Nun som avstamp. Blue for Two med Henryk Lipp som ständigt projekt. Fläskkvartetten som långt mellanspel och hyllade tolkningar av den svenska vis- och psalmskatten som – i mångas ögon – höjdpunkt. Det är känt. Likaså är Freddie Wadlings tidigare självdestruktiva leverne och ”massbruk” som han själv, skrattande, kallar det. Till detta hans omvittnade scenskräck.

Men just nu är det annorlunda. Smärtan i ryggen och bröstet finns kvar. Men kompisen Henryk Lipp har haft tid att fixa med Blue for Two, vilket ska resultera i två plattor till hösten. Sedan har Freddie Wadling själv spelat in sin sista skiva för bolaget EMI med samarbetspartners som Anna Ternheim, Meja, Magnus Carlsson och Stina Nordenstam. Och som grädde på moset var Wadlings medverkan i Edgar Allan Poe-föreställningen ”Korpen” på Göteborgs stadsteater under våren bra på flera sätt. Till exempel för den där scenskräcken.

– Det var faktiskt inte så farligt att sitta där mitt på scenen. Jag såg ju inte publiken så mycket, så nej, jag var inte så rädd, säger Cornelis-stipendiaten som av många fått epitetet Sveriges bästa rockröst.

– Sedan gav det mig väldigt mycket att vara på teatern. Jag känner mig hemma i den miljön, ända sedan jag var liten och följde med min morfar till Lorensbergs cirkus. Jo, den låg precis här borta, och hängde i logen med människor som Zarah Leander. Dessutom har jag fått lära känna så många fantastiska, kreativa människor. PO, som spelar Poe, har redan pratat med mig om en Brecht-kabarét. Och Sven-Åke, som regisserade ”Korpen”, har också något han vill fråga mig om.

Freddie Wadling utvecklar sin syn på den kreativa processen.

– Det är bäst när saker händer så här, oplanerat. Det blir allt svårare för mig att planera vad jag ska göra. Det är ett helvete när det inte händer någonting. Då handlar det bara att ta sig igenom smärtorna, och sedan hamnar jag rätt lätt i depressioner, säger han.

Men nu känns det rätt bra. Freddie Wadling avslöjar en mängd projekt som är på gång. Dels ska han ut och spela lite med parhästen Henrik Cederblom i sommar. Sedan har han också påbörjat ett trevande samarbete med sångaren Simon Ohlsson från Göteborgsgruppen Silverbullit. Dessutom knutit kontakter med killarna från LOK och Lillasyster, som var musiker under Korpen-föreställningen.

Mycket som händer. Och allt är bra, så länge Freddie Wadling inte behöver lämna Göteborg och hemmet i Långedrag för mycket.

– Jag trivs väldigt bra här, i Göteborg. Här finns de vänner jag har, säger han.

– Och jag kan inte lämna katterna hemma för mycket. Jag saknar dem då. De är rätt gamla, så jag vet verkligen inte hur jag ska klara mig utan dem när de inte finns mer.

Katterna i den hyrda Långedragsvillan – ”Jag är tolererad där ute, jag är ju kändis” – saknades storligen när Freddie Wadling spelade teater i Uppsala i fyra månader förra året. Riktigt hur gamla de är vet han inte, exceptionellt svårt för siffror som han har, och jobbet i Uppsala, det handlade om det ständiga problemet pengar.

– Jag måste ju ta de jobb jag får. Det var lite tråkigt med ”Korpen”, faktiskt. Alla pengar jag tjänade där gick direkt till kronofogden. Men nu kanske de är nöjda.

Freddie Wadling beskriver sina svårigheter som ADHD när det gäller pengar och siffror, och anser att de är en av orsakerna till att hans rotlösa liv såg ut som det gjorde innan han träffade sin Bella på 90-talet.

– Det är väl klart att jag har undrat hur det skulle ha varit med ett 9 till 5-liv med jobb, men det har mitt huvud satt stopp för, säger han och pillar lite med sin följeslagare, käppen Ilse.

– Jag tycker om att inte ha några mål. Jag tror att det är det som är livet, att inte styra, inte planera, utan att se det som ett äventyr. Eller en glädje, en förhoppning om att kunna uträtta något? Det är lite därför min nya skiva heter ”Här slutar kartan”. Den är att avslut och sedan är det outforskat.

Freddie Wadling skrattar. Det är glädjande.

”Det är ett helvete när det inte händer någonting. Då handlar det bara att ta sig igenom smärtorna”

Kalle Malmstedt/TT Spektra