Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wilderoth om det glömda prekariatet

Hon är trött på marknadskrafternas herravälde. Och hon tror att en revolution är enda lösningen. Dramatikern Monica Wilderoth berättar om sin nya, djupt ideologiska pjäs ” Som du. Som dom. Som jag.” som snart har premiär på Folkteatern.

Annons

En plats där hoppet tycks ha runnit ut genom sprickorna i betongen. Flagnad färg, uppgiven ruffighet.

När dramatikern och regissören Monica Wilderoth berättar om sin pjäs ”Som du. Som dom. Som jag.” får jag först svårt att få en bild av den, eftersom hon pratar om dess idéinnehåll mer än om det konkreta som sker på scengolvet. Men när jag kliver in under repetitionerna och ser scenografin får hennes resonemang en konkret form.

Ett av de bostadsområden i Sverige som lämnats för de övergivna. De som inte har orkat följa med eller som aldrig hade en chans från början. Motsatsen till tv:s ”Solsidan”.

”Prekariatet” är ett ord som Monica Wilderoth återkommer till under vårt samtal. Ett uttryck som under senare år har fått stort genomslag i samhällsdebatten och som kommer från orden ”prekär” och ”proletariat”, en grupp som inte får tillgång till den trygghet med fasta jobb och hyreskontrakt som tidigare generationer har haft utan som får nöja sig med påhugg och andrahandskontrakt.

– Prekariatet är en helt egen klass för sig. Ingen underklass till arbetarklassen. Det är en helt ny klass som har fråntagits värden och som vi nu ser grymta.

När jag ber Monica Wilderoth berätta om ” Som du. Som dom. Som jag”, återvänder hon till 1980-talet och hur den nyliberala ideologin fick ett kraftigt genombrott.

– Det har gått väldigt snabbt. Frågor som tidigare var helt självklara är nu helt borta. Vi ser oss själva som något slags humankapital där vi ska vara lyckade, effektiva och tjäna mycket pengar … Egentligen har vi kommit så långt att vi tror att vårt faktiska värde bara handlar om det yttre.

Monica Wilderoth pratar om hur marknadsliberalismen har varit så framgångsrik att människor inte längre kan föreställa sig några alternativ, som om den var en naturlag lika omöjlig att påverka som gravitationen.

Alla i det bostadsområde där pjäsen utspelas tillhör inte denna glömda grupp i samhället, men de brottas alla på något sätt med frågan om vilka de är. Vem som finns inuti lagren av yttre misslyckanden eller framgångar. Om en inre okränkbar stolthet. En berättelse om att ”leva sina livsval”, som Monica Wilderoth uttrycker det.

Hon jämför hur dagens arbetsmarknad ser ut jämfört med när hennes egen mamma gav sig ut på den, när det fanns möjlighet att välja och vraka bland arbeten och byta arbetsgivare om det inte passade. Arbetsmarknaden har inte längre behov av alla – och prognoserna om en ökad digitalisering spår att många yrkesgrupper helt kommer att raderas.

– Det är så långt ifrån dagens situation man kan komma. Och när det är som det är måste det också finnas starka krafter som kan säga: Nej, du är inte ditt jobb! Du är inte dina pengar! Du är mer än så! Jag blir så ledsen av att så många unga människor i dag slutar att tro på sina liv innan de ens har börjat leva dem.

Under de 20 år som hon har arbetat med teater, har hon märkt att dessa frågor har blivit svårare att få gehör för.

– Jag har haft en oro i att låta naiv tills jag insåg att det är det andra som är naivt. Den västerländska världslögnen som vi lever i som är oerhört naiv och farlig. Att så många människor utesluts ur samhället.

Hon pratar om en revolution, men en revolution som har andra mekanismer än det som kan förknippas med det ordet.

– Jag tror på den revolution som börjar inne i mig själv. Den är också jobbigast. För med kapitalet och marknadsliberalismen har vi också en benägenhet att kunna skylla på allting annat. Avundsjukan och girigheten av att hela tiden kunna se sig omkring och vilja ha mer. Det är ett eget ansvar att komma till en punkt och säga: Jag har nog nu. Jag kanske inte har alla pengar i världen men jag har ändå så mycket att jag kan avstå.

Monica Wilderoth har dock inte några illusioner om att denna bättre värld som hon föreställer sig ligger i en nära framtid. Rasismen och rädslan kommer fortsätta att växa de närmaste åren, spår hon.

– Vi kanske bara har sett början på en tråkig utveckling innan det rasar samman totalt. Kanske måste Donald Trump regera i åtta år så att vi går hela vägen in i Hades för att komma igenom och ur spillrorna kan någonting annat byggas.

”Som du. Som dom. Som jag” har premiär på Folkteatern i Gävle 22/10 och spelas därefter även i Sandviken, Hudiksvall och Bollnäs.

*

Läs mer: Så bra var Folkteaterns förra föreställning på Avans soptipp

Annons