Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Woodpeckers vill inte bli hackade på

Varje gång en förbannad insändare dyker upp i GD buntas de ihop med rötägg och får klä skott för en hel subkultur.

– Det är inte vi som skräpar ner och bråkar, säger Björn Lindkvist, raggare sedan 14 års ålder.

Det är onsdag kväll i Sörby urfjäll. Industriområdet är igenbommat och nedsläckt – förutom ljuset som strålar från Woodpeckers klubblokal.

Mercury 55:an på gårdsplan tillhör Björn Lindkvist, kassör.

– Jag tog hem bilen från Florida och fixade med elsystem och motor, säger han när vi slår oss ner vid ett av borden i klubbhuset.

Vilka blir reaktionerna när du är ute och kör?

– Positiva. Men jag håller volymen på normal nivå och rullar inte så sakta att jag kan bli omkörd av rollatorer.

Insändare beskriver hur barn vaknar och gråter till raggarbilars motorvrål och dånande bashögtalare, i centrum under nattetid. Vad säger du om det?

– Vad ska jag säga? Det är ingen av våra medlemmar som ligger bakom men alla raggare blir dragna över en kam. Att vara raggare har aldrig handlat om vem som spelar högst musik.

Men samtidigt anser Björn Lindkvist att problemet får för stora proportioner.

– Om man bor i centrum finns det ju andra störningsmoment också. Krogarna håller öppet till två och så har vi Cityfesten.

Till skillnad från de flesta krogar är musikvolymen i Woodpeckers lokal så låg att samtal kan föras utan att höja rösten. Ljudbilden domineras i stället av chihuahuan Brolle, som ger ifrån sig förströdda skall lite då och då.

Gävle kommun har vägrat erbjuda klubben lokal. Men Woodpeckers har gjort det bästa av det befintliga klubbhuset, som de hyr av en gammal medlem. Baren mejslades ut från en vägg med hjälp av motorsåg. Det finns gott om stolar, bänkar och en scen.

– En gång i månaden brukar vi ha band som uppträder. På sommaren och hösten är det cruisingar. I december ordnar vi med julbord. Men mest sitter vi här och fikar.

Björn Lindkvist fastnade för livsstilen och gick med i Woodpeckers som tonåring.

– Farsan startade klubben 1958. Den är en av de tre äldsta raggarklubbarna i Sverige.

Vi lämnar klubbhuset och tar redaktionsbilen tillbaka. På Österbågen dyker en skrotig bil upp framför. Baksidan är sprejad med texten "Hate me", och det känns inte svårt att lyda uppmaningen. I rondellen sladdar bilen höger mot Södra Kungsvägen och låter däcken bränna mot den regnvåta asfalten. Den svänger vänster i nästa rondell för att leka vidare på Eriksson Bilteams parkering.

Trots att det bara handlar om några hundra meter känns det som om skrotbilen och Björn Lindkvists vackra Mercury 55:a befinner sig ljusår från varandra.